Innebandy är en populär idrott som engagerar väldigt många ungdomar och ledare. Ungdomar har en tendens att välja innebandy framför mer etablerade sporter som fotboll, bandy, ishockey eller basket.
Men lik förbaskat så har sporten väldigt svårt att slå igenom i de breda lagren. Är det en VM-match mellan Sverige och Finland klockan 16 på tv en lördag så inte stannar Sverige för det. Nej, inte ens en så intresserad man som Marcus Jansson skulle avbryta det han höll på med för att sätta sig i soffan och titta på en landskamp i innebandy.
— Nej, men hade det varit fotboll då hade jag tittat... Det är ett problem vi brottas med inom innebandyn. Vi har väldigt svårt att nå ut med vår idrott, säger Marcus Jansson, ordförande i Katrineholms innebandyförening förkortad Kib, fast de egentligen heter Kibf.
Men det är det ju ingen som kan hojta i en hejaramsa. Så klubben heter i folkmun Kib.
Men om man ska vara känd i just folkmun så måste man ju kunna sälja in sin idrott. Och det har innebandyn förtvivlat svårt för. Trots profiler som Niklas Jihde, som var en fantastiskt duktig spelare och dessutom en utåtriktad och massmedial fullträff.
Varför är det så?
— Jag har funderat en hel del på det, men jag har tyvärr inga bra svar på det.
Kan det vara så att innebandy är en sport för duktiga bandy- och ishockeyspelare som inte kan åka skridskor och därför inte tas riktigt på allvar?
— Ja, i början var det säkert så, men nu är kvaliteten så mycket bättre. De riktigt duktiga spelarna är fantastiskt bra.
Men ändå slår jag vad om att du inte kan räkna upp Sveriges startsexa i innebandy, medan du kan räkna upp hela landslaget i fotboll?
— Det är pinsamt, jag får bara ihop fem man, suckar Marcus efter en stunds tankebryderier.
Vi lämnar ämnet och tittar in på Katrineholms kanske mest välmående unga förening (bildades 2002) som Marcus Jansson sitter som ordförande i sedan sex-sju år tillbaka i tiden. Kib har en stor innebandycup kring påsk som ger föreningen mellan 200 000 och 300 000 kronor netto varje år. Pengar som investeras så jämlikt som möjligt till de övriga lagen.
Kring samarbetspartnern Mats Andreason i Falun har det blåst ekonomisk snålblåst med beskyllningar om pengar som försvunnit. Men Kib har inte drabbats så hårt.
— Han är fortfarande skyldig oss några tusenlappar, men det är inget stort. Han gör ett enormt arbete med den här cupen när det gäller att locka hit cirka 150 föreningar varje år. Han gör allt arbete med marknadsförening och liknande fram till fredag klockan 16 när cupen börjar. Sedan tar vi över själva cupen, det praktiska och allt efterarbete. Sedan delar vi på nettot.
Det inte oföraktliga överskottet gör att föreningen inte behöver sälja så mycket lotter över hela året, utan här är det en enda stor arbetsinsats som fordras av alla medlemmar i de fem damlagen och tolv herrlagen.
— Det senaste året har vi investerat mycket i våra ledares utbildningar och till exempel köpt träningsoveraller till alla ledare.
Något som skiljer Kib från övriga inomhusidrotter är att de inte tar betalt vid sina A-lagsmatcher. Någonstans mellan 100 och 250 personer tittar på innebandy, handboll, volleyboll, basket och innebandy.
— Frågan har diskuterats, men vi tycker att alla ska kunna se när A-laget spelar och om de unga är där med sina föräldrar så kan väl även de få se matchen gratis. Men visst, vi skulle kunna ha en kollektlåda efter matchen, där folk får betala vad de tycker att matchen var värd. Det är ju en idé.