När han växte upp i Kjula utanför Eskilstuna hade den i dag 33-årige Andreas Karlsson aldrig en tanke på att börja fotografera, trots att pappa var - och fortfarande är - anställd på Canon.
– Men för 7-8 år sedan lånade jag för första gången på riktigt en kamera av min pappa. Samtidigt träffade jag min flickvän Emma som jobbar som designer och när jag fick se vad hon jobbade med insåg jag att jag bar på ett sorts grafiskt seende. Och ju mer jag fotade ju mer insåg jag att kameran är mitt sätt att uttrycka mig kreativt på, berättar Andreas.
Solen skiner varmt och hösten har ännu inte huggit tag i Vasaparken i Stockholm. Andreas flyttade till staden för 12 år sedan för att börja studera.
Vi växte ju upp i Kjula båda två, och gick ett tag i samma klass. Från den tiden minns jag dig först och främst som en fotbollskille.
– Ja, och det var nog först när jag lämnade Eskilstuna som jag började fundera på vad jag egentligen ville med livet. Det var i den vändan som jag slutade vara fotbollskillen. Fast jag har haft nytta av fotbollen i mitt jobb som fotograf. Det finns en liknande laganda när man jobbar i en grupp under en fotografering.
Andreas kom snabbt in på modefotografering, återigen mycket tack vare sin flickväns yrkesval. Han berättar att han är medveten om symbiosen mellan mode och konsumtionssamhället. Andreas säger att det ibland är svårt att för sig själv försvara att han jobbar inom en bransch där kläder ofta ses som slit- och slängvaror.
– Men jag känner att mode är viktigt, just för att det också kan lugna ned köphetsen. Man behöver inte byta ut sin garderob hela tiden. Jag tycker att det är bättre att köpa ett lite dyrare plagg som håller länge, än att köpa billiga kläder som går sönder rätt snabbt.
Hur ser du på att jobba som fotograf för företag där de som tillverkar kläderna jobbar under rätt dystra omständigheter.
– Det är en svår och jobbig fråga. Man måste ju gå runt som fotograf, och då får man kanske ta sådana jobb som kanske inte känns helt okej för en själv. Men jag känner någonstans att jag mer och mer känner mig införstådd i hur industrin fungerar och min roll i den. Inkomsterna från den där typen av jobb gör ju att man får tid att fokusera sig på projekt som känns mer personliga, och som faktiskt kan förbättra förhållanden för människor.
Oavsett om han fotograferar mode eller stadsmiljöer så vill han på något sätt få med människan och naturen sina bilder. När det gäller stadsfoto kan det till exempel handla om att ta en bild på ett övergivet badkar som ligger på en gata.
– Varför hamnade det där? Och vad är storyn bakom det?
Samma tema går igen i ett kommande modereportage. Andreas visar bilder på sin padda, bland annat ett fotografi där han har låtit sin modell sitta i en solstol utan dynor.
– Jag hade rekat området innan, men mycket var spontant. Den där solstolen hittade vi medan vi var ute och gick.
Har du någon speciell stil som utmärker ditt fotograferande?
– Jag gillar att alltid använda blixt, man ska verkligen se att det är ett artificiellt ljus... nästan dokumentärt. Och i efterarbetet med bilderna vill jag skapa en lite analog känsla. Färgerna ska vara lite urvattnade och inte så digitalt perfekta.
Det går hand i hand med den utveckling som modevärlden i stort rör sig emot.
– Förut var det mycket fokus på retusch. Nu eftersöker man det naturliga, och det gillar jag för det är det jag själv står för. Kanske också att man börjar gå tillbaka till den analoga känslan.
Nästa steg för Andreas är hitta en samarbetspartner. Dels för att få hjälp med att boka in jobb, dels för att få någon att bolla idéer med.
– Som fotograf måste du vara både kreativ och projektledare, det är mycket arbete. Det vore skönt att få hjälp av någon som bokar upp jobb åt mig, och som samtidigt finns där och ställer krav på en.
När jag ringde och bokade in den här intervjun så lät det nästan som att du var beredd på att ge upp fotograferandet. Nu låter du mycket mer optimistisk. Var det dagsformen som gjorde sig påmind?
– Ja, det är absolut dagsformen som avgör hur jag känner för fotandet. Det här är en tuff bransch som är svår att leva på och jag har ett annat deltidsjobb. På den nivån där jag ligger just nu så börjar jag bli ett namn som många företag känner till, men jag måste fortfarande själv ligga på för att få in jobb.
Att han har varit aktiv i branschen ett tag visar sig genom att Andreas har kontakter i Stockholm, New York och Paris som har kontinuerligt får feedback från.
– Bara att få svar från dessa människor är stort... att få konstruktiv kritik av dem är enormt.
Och kritik betyder väldigt mycket. Kanske speciellt nu när de digitala kamerornas kapacitet gör att det är relativt lätt att få till en tekniskt balanserad bild.
– Man kan knäppa 1 000-tals bilder och alla ser bra ut. Hantverket ligger i dag i att välja rätt bild bland alla dem som man har tagit.