Lördag 12 september fyller Sören 65 år. Han stannar till årsskiftet i uppgiften som redigerare och nattchef.
Det hände att han fick stora A på uppsatserna i skolan, men att han skulle blir journalist hade han aldrig en tanke på.
– Jag skulle bli lagårdskarl, säger han.
Sören vistades varje sommarlov hos sin moster och morbror som hade en gård utanför Uppsala.
– Det var där mitt intresse för djur och natur väcktes.
Trygg uppväxt
Han växte upp i Valla, på 50-talet ett samhälle fyllt av optimism och framtidstro och med det mesta av den service man behövde.
– Världen var inte så mycket större på den tiden.
Sören tecknar bilden av sin barndom:
– Jag hade en trygg uppväxt. Pappa var tegelarbetare, mamma var hemmafru. Jag hade tre äldre syskon. Vi bodde i en liten villa på 63 kvadratmeter som pappa hade grävt grunden till med spade.
– Bostadsbristen på 50-talet var väldigt stor. Där bodde vi som mest nio personer. Den minsta var mitt brorsbarn, och den äldsta var gamla mormor som var född på 1860-talet. Hon var praktiskt taget stendöv och hade en lur som man fick skrika i.
Sören småskrattar lite vid minnet. Han satt i hennes knä och hon sjöng skillingtryck, som I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg. Innehållet var elände och död, får man förmoda?
– Det kan du skriva opp. Hon hade varit gift med en knekt.
Tidigt tidningsbiten
Sörens bildning började med söndagsskola och lekskola och fortsatte med småskola och folkskola, allt i Valla. Vid Katrineholms högre allmänna läroverk (nuvarande Tallåsskolan) tog han realexamen och studentexamen.
Tidningsläsare hade han blivit redan som tioåring. Katrineholms-Kuriren fanns i hemmet och den lockade.
Det var i ett glapp mellan studenten och lumpen som fönstret in i tidningsvärlden öppnades. Sören frågade om sommarjobb på Kuriren, och blev allmänreporter. Det var långt ifrån hans första jobb, ”det var aldrig tal om att gå och slå dank”.
Väderbiten
Han hade sålt naturfotografier till Svensk Jakt och till Kuriren, och han hade haft feriearbete hos trädgårdsmästare Nilsson i Valla, på tegelbruken i Valla och Sköldinge, och på Mjölkcentralen. Därtill hade han blivit medhjälpare till sin väderintresserade kompis Anders Undin. Sören förde väderstatistik. Därför sökte han till flygvapnet som väderbiträde, och gjorde väderobservationer på F11 i Nyköping.
– Det var som att gå till ett vanligt jobb. Det var faktiskt tråkigt att mucka.
Mer noggranna i dag
Vad som skulle hända efter muck hade han klart redan när han ryckte in. ”Då kommer du hit!”, hade redaktionssekreteraren på Kuriren sagt. Nu är Sören inne på sitt 44:e år. Om vad som mötte honom första gången säger han:
– Cigarettrök. Det var fruktansvärt rökigt i lokalerna. Jag fattar inte hur man stod ut.
– Journalistiken är sig någorlunda lik. Vi är noggrannare i dag, och de flesta är välutbildade. Det som ändrat sig mest är tekniken. Även om jag inte tycker att tekniken är spännande så underlättar den jobbet.
Första uppdraget var att skriva om Baggetorp.
– Det hade kommit klagomål från Baggetorpsborna. Det var fri fart genom Baggetorp då. Det blev en artikel på ettan, förstasidan. Så det gick bra.
Stressen ses inte utanpå
Sedan dess har Sören varit polisreporter, kommunreporter, redaktionssekreterare, redaktionsledare och är nu redigerare och nattchef med ansvar för att tidningen blir klar för tryckpressen i tid. Stress är inget som syns utanpå honom. Han kan känna den inuti. Men det har inte varit så mycket stress på jobbet som man skulle kunna tro säger han.
Av alla de händelser han varit med om under åren med tidningen nämner han två: När Jan Lindblads tiger rymde från en ö i Valdemaren, och när hemvärnsmän och poliser sköt på varandra utanför Flen efter en kommunikationsmiss.
Leva långsamt
Sören ska inte skriva en bok om sitt liv med Kuriren, och inte heller om något annat.
– Jag har skrivit så pass mycket; det kommer jag nog att koppla ifrån.
Han ska vara mycket i skogen, titta på djur och kanske fotografera, och rapportera in nederbörd till SMHI.
– Jag ska försöka leva så långsamt som möjligt.
Sören – en klippa i tysthet