Vi ställde cyklarna i det höga gräset, lät bli att låsa dem, bredde ut en filt över en flat sten och satte oss ner.
Vi hade planerat utflykten ända sedan sommarens början men det hade inte blivit mer än just planer. Nu var det i mitten av augusti, sista helgen innan skolan började igen och himlen var klar och hög. Solen sken stark över oss, smälte chokladen och värmde vattnet vi hade med oss.
När det ljumna fikat var uppätet lade vi oss ner och plockade fram varsin bok. Jag hade med mig Anna Ahlunds debutroman ”Du, bara”, som jag var väldigt sugen på att läsa.
Jag hade nyligen läst Ahlunds senaste roman ”Saker ingen ser”, och fullkomligt tappat hakan när jag läste den. ”Du, bara” är precis som ”Saker ingen ser”, en vass ungdomsroman med trassliga relationer som tema.
John är sexton år och sommarlovet har precis börjat. Han ska tillsammans med sin storasyster Caroline och bästa vän Elli ut på landet under sommaren. Av en slump förälskar sig John och Caroline i samma kille, Frank, och Caroline har en tendens att alltid få som hon vill.
Frank följer med till stugan på landet, och spänningen ökar mellan honom och John. Mitt i allt kärleksdrama ska John även söka till ett gymnasium. Han har sökt till ett fotbollsgymnasium, och alla är övertygade om att han kommer in. Frågan är bara om John själv vill komma in?
Boken innehåller även en takterrass med utsikt, tusen papperstranor, en borttappad pocketbok, Nick Drake och heta sexscener. Dessa är alltså de udda ingredienser som gör ”Du, bara” av Anna Ahlund till den fantastiska bok den är.
Trots det jobbiga kärleksdramat, känns ”Du, bara” som en vacker tavla man vill kliva in i. Att sitta på en takterrass i solnedgången med dem man älskar är helt enkelt värt lite drama.