Man kan undra vad det är som driver den snart 61-årige Jan Wärnström att en eller två gånger per år ge sig iväg ut i världen till de mest skiftande oroshärdar på jordklotet. Han har varit på farliga platser som Kurdistan, Balkan, Sydsudan och Pakistan. Han har hjälpt till efter jordbävningar på Haiti och i det tsunamidrabbade Thailand, och många fler platser.
Vad är det som driver dig?
‒Det berikar mitt liv och ger mig en balans i tillvaron. Känslan av att kunna göra skillnad, att kunna hjälpa till och helt enkelt göra en insats, säger han.
Vi sitter och samtalar i biblioteket Ängeln där det är lugnt och stilla, raka motsatsen till vad som väntar honom på nästa resa till ett av Afrikas största länder, Nigeria. 190 miljoner invånare samsas på en yta, ganska precis dubbelt så stor som Sveriges.
Men samsas kanske inte är rätt ord i sammanhanget, eftersom Nigeria är ett av världens farligaste länder.
Sedan 2009 har den beväpnade jihadistiska gruppen Boko haram haft ett stort inflytande över landet. Men nu har en stor del av gruppen drivits till det nordöstra hörnet av Nigeria och det är just till den landsändan som Jan Wärnström ska.
Han jobbar visserligen som psykiatrisjuksköterska till vardags, men är också utbildad till vattentekniker och det är som sådan han hoppas kunna göra skillnad för lokalbefolkningen i Maiduguri. En stad som ser ut som en liten prick på kartan, om den över huvud taget finns med. Men invånarantalet uppgår till drygt en miljon, alltså i storleksordning som Stockholm.
Utanför staden har MSB (myndigheten för samhällsskydd och beredskap) byggt upp en inhägnad camp där man bor och utgår ifrån i sitt arbete.
‒Det mesta av arbetet gör vi ute på landsbygden och jag sysslar i huvudsak med att göra dricksvatten av grundvattnet.
Samtidigt är han också mentor till några utvalda ur lokalbefolkningen som tar del av hans kunskap och som sedan kan ta vid när han och de utländska hjälparbetarna lämnar Nigeria.
‒En av dem som jag var mentor åt i våras i Maiduguri, har tydligen lärt sig en hel del under tiden jag har varit hemma. Det ska bli kul att träffa honom igen.
Är du inte orolig, eller rentav rädd, för att Boko haram ska anfalla er?
‒Vi har hela tiden armén som skydd och sedan transporterar vi oss alltid med helikopter. Vi åker aldrig bil mellan platserna och håller oss där armén finns.
Ni åker helikopter hela tiden?
‒Ja av tre skäl: Säkerheten, de långa avstånden och de ibland oframkomliga vägarna.
Nigeria är idag ett land i kris. Man beräknar att 14 miljoner människor är i akut behov av humanitär assistans. Men möjligheten att nå fram med hjälpen är begränsad på grund av problem med tillgängligheten. Nordöstra delen av Nigeria bär spår av tunga strider med nedbrända byar och där är befolkningen i desperat behov av hjälp. Många föräldralösa barn ses vandra omkring.
‒Det är där som Boko haram har sin rekrytering, bland de hungriga, unga, föräldralösa och lättpåverkade pojkarna, Boko haram blir deras nya familj i avsaknad av den familj de har mist, säger Wärnström.
Han menar att något av det viktigaste i det här läget, förutom mat och fred, är att barnen får utbildning och att det byggs upp skolor. Men det är inte lätt att få tag i lärare som kan informera barnen om vad som är rätt och fel i Nigeria. Många har dödats i striderna eftersom lärare ses som ett hot mot Boko haram.
Nigeria är ett land, som trots mängder av interna problem, har stora förutsättningar att kunna bli självförsörjande och till och med blomstra. Allt handlar egentligen om att regeringen på ett vettigt sätt ska kunna ta till vara de naturtillgångar som finns i landet.
‒Landet har enorma resurser att kunna utveckla sitt jordbruk och bli självförsörjande och även kunna exportera frukt och grönsaker. Dessutom har landet oljetillgångar, men det är också något som korrumperar och det är den tuffa biten i det hela, menar Jan Wärnström.
Den 2 december lyfter planet mot Afrika och då är det två månader av hårt arbete som väntar Jan Wärnström.
‒Dagarna flyter ihop där nere. Det är måndag hela veckan om man säger så. Vi jobbar från solen går upp till den går ner. Tempot är lite makligare än hemma, men någon klocka behövs inte, annat än om man har bestämt träff med någon.
Jobbar ni även helger?
‒Ja, det gör vi. Det finns inte så mycket annat att göra än att jobba, äta och sova.
Hur är det ekonomiskt att jobba utomlands?
‒Vi har avtalsenliga löner enligt svenska normer. Men ser man till antalet timmar man jobbar och på obekväma tider som helger och så, så går man säkert back.
Åker du ensam från Sverige den här gången?
‒Ja, det gör jag, sedan finns det några svenskar på plats. Men huvudspråket i landet är engelska så det blir sällan man pratar svenska under de här två månaderna.
Vad är det för yrkeskategorier som jobbar inom MSB?
‒Det är väldigt skiftande, elektriker, hantverkare, sjuksköterskor, vattentekniker, administrativ personal med mera.
I december–januari precis efter regnperioden är det helt okej att befinna sig i Nigeria, då temperaturen oftast ligger någonstans kring 30 grader. Då var det värre när Jan Wärnström var nere i mars-april.
‒Då var det riktigt hett. Några dagar var det uppåt 45–47 grader i skuggan, till och med 50 grader vid något tillfälle och hur varmt det då är i solen törs man knappt tänka på.
Hur tål du solen?
‒Jag klarar det ganska bra, man klär sig vettigt med kläder som andas och så skyddar man givetvis huden och huvudet. Men solen är inte värst, det är malariamyggorna.
På vilket sätt?
‒Blir man stucken av en malariamygga blir man riktigt sjuk. Jag har haft tur och klarat mig. Vi tar visserligen malariamedel, profylax i tablettform varje morgon, men man kan bli sjuk ändå. Det är något som lokalbefolkningen lider något fruktansvärt av, speciellt de små barnen.
I slutet av januari, när Jan Wärnström åker hem, finns det säkert en hel del jobb kvar att göra, men då kommer det nya biståndsarbetare och fyller på. När jobbet sedan är klart åker MSB-folket därifrån. Då stannar den nigerianska militären kvar och upprätthåller ordningen på plats så att det inte utbryter kaos och den nyutbildade lokalbefolkningen kan förhoppningsvis överta sysslorna för framtiden.
Den 31 januari landar du i Sverige igen, hur känner du dig då?
‒Man går ju in i en bubbla av arbete nere i Afrika och den bubblan kliver man inte bara ur. Det brukar ta en tid av anpassning till vardagen hemma i Sverige.
Men när han väl har anpassat sig så går det några månader av vanligt 8 till 5 jobb på Kullbergska sjukhuset. Sedan någon gång under senare delen av 2018 då är det antagligen dags igen för hjälparbetaren Jan Wärnström att ge sig ut i världen och hitta någon plats där han kan göra skillnad.