Detta är en otacksam ursprungsberättelse, som handlar om Eddie Brock (Tom Hardy), en slapp journalist som längtar så mycket efter att göra ett fett avslöjande att han bränner alla sina broar, både privat med kärestan Anne (Michelle Williams) och professionellt. Ungefär lika slarvigt ihopsvängd som hans "scoop", om en ond raketmagnat (Riz Ahmed), är själva filmen.
Inledningen är så seg att man blir arg när spåret med en konstig rymdödlezombie i östra Malaysia hastigt överges för att det i stället ska grottas runt i den sparkade, menlöst osympatiske Eddie Brocks liv i San Francisco. Riktigt vad en skådespelare av Michelle Williams kaliber har här att göra är obegripligt, men Tom Hardy får något ganska kul att bita i. För den onde raketmannen har lagt vantarna på en utomjordisk superintelligent gegga, som om den kan smälta samman med en mänsklig kropp skulle kunna vara en möjlighet för vår ras att lämna den här döende planeten.
Men geggan visar sig vara en parasit som dödar de flesta försökskaniner. Eddie Brock är dock den perfekte värden och vips föds en slemmig typ som lystrar till Venom och som gärna biter huvudet av människor som kommer i vägen. Gissningsvis finns här djupare lager som handlar om vem som egentligen parasiterar på vem samt en hel del tankar om psykisk ohälsa, inte minst schizofreni, att rota runt i.
Men ingen som gjort filmen bryr sig nämnbart om det tankegodset och egentligen räcker det med att säga att det är småkul att se Tom Hardy brottas med en inre slajmhög. Det bästa vore att ha gått direkt på nästa story, som det flaggas friskt för efter eftertexterna. Då dyker en flippad Woody Harrelson upp och kanske, kanske finns det tillräckligt med publik kvar då för att vi ska få se var det tar vägen.