När regeringen Reinfeldt tillträdde var det ordning och reda i svensk ekonomin med överskott i de offentliga finanserna och en statsskuld som minskade. Arbetslösheten sjönk raskt och sysselsättningen steg. Det såg bra ut för Sverige. Den nyblivne moderate finansministern Anders Borg var noga med att understryka att han först efter två år vid makten kunde ta åt sig äran för regeringens politik. Så gick då de två åren och verklighetsbilden har mycket riktigt förändrats. Men kanske inte så som Borg hoppats på. Stigande arbetslöshet, ökande utanförskap, växande budgetunderskott och uppsagda lärare är inget som den moderate finansministern vill få äran, eller snarare skulden, för. Därför har regeringens argumentation det senaste året blivit en uppvisning i konsten att skylla ifrån sig.
– Det är finanskrisens fel. När finanskrisen blev akut i USA under hösten 2008 började finansminister Anders Borg tala om ”mörka moln” över Sverige – en väl vald illustration på något som Sverige, enligt regeringen, inte kan påverka. I konsekvensens namn gjorde regeringen inget som kunde möta risken för att krisen slog mot Sverige – tvärtom fortsatte man föra politik för högkonjunktur som om inget hänt. När ett växande budgetunderskott började tränga sig på här hemma i Sverige tonades problemen ner med hänvisningar till andra länders ännu större underskott. Det hade varit rakare att säga sanningen – att regeringen väljer att stå passiv inför jobbkrisen för att de inte har någon aktiv jobbpolitik. Ja, förutom den skattesänkarpolitik som gynnar de rikaste mest och skapar budgetunderskott istället för jobb.
– Det är individernas fel . När det i början av 2009 stod klart att jobbkrisen skulle bli påtaglig gjorde arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin uttalandet att 2009 blir ett riktigt skitår. Istället för att agera ägnade sig alltså Littorin åt att ”recensera” läget på arbetsmarknaden. Och när den försämrade och fördyrade a-kassan tvingade en halv miljon människor att lämna försäkringen hävdade arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin att individen själv har ett ansvar att se över sitt försäkringsskydd. Det hade varit rakare att säga sanningen – att regeringen ser en sämre a-kassa som en väg att försvaga facket, inte som den solidariska omställningsförsäkring den är.
– Det är kommunernas fel. Att sedan kvaliteten började rasa i välfärden därför att kommunernas resurser började gå till socialbidrag istället för skola och omsorg talades det tyst om. Ända till kommuner och landsting runt om i Sverige började rapportera underskott i sina budgetar, tvingades säga upp personal i välfärden, och bad om höjda statsbidrag – då angrep statsminister Fredrik Reinfeldt landets kommunpolitiker för att de inte värnar välfärdens kärna. Och utbildningsminister Björklund sa att kommunerna måste prioritera skolan för att regeringen har ”skrapat fram precis alla pengar som det går att skrapa fram”. Det hade varit rakare att säga sanningen – regeringen har inget emot att välfärden krymper, det är en ideologisk ståndpunkt som de borgerliga alltid haft.
– Det är verklighetens fel. Nu är den svenska ekonomiska krisen ett faktum; negativ tillväxt, kraftigt ökande underskott i de offentliga finanserna och en arbetslöshet som ökar rekordsnabbt. Idag är ungdomsarbetslösheten i Sverige bland de högsta i hela EU. Om bara ett par år råder massarbetslöshet i Sverige. Verkligheten har kommit ikapp.
Sverige halkar efter jämfört med andra länder. Jobbkrisen är ett faktum. Regeringen har ansvar för att göra allt i sin makt för att bekämpa jobbkrisen. Ändå har den moderatstyrda regeringen medvetet valt att inte agera. Hittills har de gjort av med 85 miljarder kronor på skattesänkningar.
85 miljarder kronor är mycket pengar. Hade vi regerat hade pengarna istället investerats i Sveriges konkurrenskraft, i utbildningar, praktikplatser och sommarjobb, i entreprenörskap och forskning, i utvecklad välfärd – inte avvecklad. Hade vi regerat hade vi fortsatt klimatinvesteringarna och investeringarna i bostadsbyggande och infrastruktur. Politik gör skillnad – om man vill.
Nu är det EU-valrörelse. Och skylla-ifrån-sig-retoriken fortsätter från regeringshåll. Nu är det jobbfrågan som blivit en het potatis som Moderaterna bollar mellan Stockholm och Bryssel.
Moderaternas förstanamn på listan Gunnar Hökmark säger att "Det är inte EU:s uppgift att ta hand om arbetslösheten. Det får medlemsländerna klara ut själv". Men i medlemslandet Sverige försöker arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin hävda att ungdomsarbetslösheten egentligen inte är 25 procent. Istället för att angripa ungdomsarbetslösheten angriper man statistiken.
Hur regeringen Reinfeldt än trixar så kommer den inte undan en sak – verkligheten.
Det är verkligen tid för ansvar. Tid att ta ansvar för vad man gör - och vad man inte gör.
Vi socialdemokrater vill ta ansvar för Sverige, men också för Europa och den värld vi lever i. Vi vet att man kan göra skillnad på politisk väg.
Därför hoppas vi att du röstar både i valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009 och i valet den 20 september 2010.
Fredrik Olovsson
(S) riksdagledamot
Caroline Helmersson-Olsson
(S) riksdagsledamot