Det var en de chockerande uppgifter som framkom när kriminalkommissarie Per-Åke Åkesson återupptog utredningen av mordfallet i början av 2000-talet och kartlade omständigheterna kring den tioåriga flickans försvinnande vid en butik i Hörby.
Det gedigna polisarbetet från Åkesson och hans medarbetare ledde så småningom till att gåtan kring ett av de mest uppmärksammade morden i Sverige kunde lösas. Ulf Olsson, skåning bosatt i Vimmerby och siste man på listan över intressanta personer, ställde frivilligt upp på att topsas och provet matchade. Olsson kunde dömas, både för Helén-mordet och för mordet på Jannica Ekblad.
Om denna utredning, och många fler, handlar Tobias Barkmans bok Jakten på en mördare. Den kallas för ett reportage, men känns till formen nästan som en roman. Och det är en riktigt bra roman; efter några sidor är man ohjälpligt fast i Per-Åke Åkessons idoga nystande i bevisföring och misstänktas krumbukter i förhören.
Det är som en Wallander-roman, fast direkt ur verkligheten. Jag tror inte att anhöriga till offren bör läsa. Det finns inga förskönande omskrivningar, utan dåden och gärningsmännen beskrivs torrt och sakligt och just därför blir man lätt illamående.
I en Wallander-deckare kan man grotta ner sig i händelserna i trygg vetskap om att det verkliga Ystad inte är fullt av brutala mördare och deras offer. Men Barkman, journalist på Sydsvenskan, har läst förundersökningar och intervjuat berörda och återger så nära som möjligt vad som verkligen hände i Skåne under ett antal år då kvinnomorden tycktes stå som spön i backen. Det är skrämmande läsning.
I de flesta fall var det kontrollerande och svartsjuka pojkvänner som var gärningsmännen. Men i några fall, som Helénmordet, var mördaren en sjuk kuf som polisen aldrig skulle ha funnit om inte slumpen och turen haft ett finger med i spelet.
För framgångsrikt polisarbete handlar till en del om tur. Men först och främst handlar det om att vara en terrier som aldrig släpper taget. Som Per-Åke Åkesson. Han är bokens huvudperson och mannen som under ett antal år och med duktiga kolleger kunde lösa flera av kvinnomorden i Skåne.
Men egentligen är det inte en människa, utan polismakten, som är bokens centrala del. Tobias Barkman lyckas inte bara väcka mitt intresse för pusslet som läggs i utredningarna, utan också för de ständiga och tärande omorganisationerna som polisen levde med under dessa år. Förändringarna påverkade inte bara polisens arbete i sin helhet, utan också enskilda polismäns arbetsinsatser.