Sedan 1987 syr Elisabeth Wingård Ohlsson kläder åt kyrkans anställda. På övervåningen i 1700-talshuset i den lilla byn Blomsterhult mellan Rörvik och Ättersta har hon sitt skrädderi. Här hänger svarta kaftaner med klädda knappar, kortare kaftanetter, kjolar, skjortor och byxor i hög kvalitet, av tjockt svart engelskt ulltyg med glans och slitstyrka.
- Det ska synas att kläderna är skräddade, säger Elisabeth Wingård Ohlsson, som är utbildad skräddare och designer.
Präster och diakoner
Egentligen var det en slump som gjorde att hon började med kläder till präster och diakoner. Hon arbetade i textilindustrins Borås, som designer och damskräddare. Sedan flyttade hon till Blomsterhult, gifte sig och fick barn. När hon skulle ut i arbetslivet igen hade textilindustrin lagt ned i Sverige.
- Jag sydde åt en präst i Vingåker. Hon ringde mig en dag från Uppsala och sa "jag har tio elever som ska prästvigas som vill beställa kläder av dig".
Nu åker Elisabeth Wingård Ohlsson till pastoralinstitutet i Uppsala och tar mått på eleverna som ska prästvigas. De beställer hela små garderober med tre, fyra plagg. Sedan ska det provas gång på gång tills kläderna sitter perfekt.
- Den här sortens kläder räcker länge, tio-femton år. Annars är det ingen mening att skrädda dem, det tar för lång tid och blir för dyrt.
Engelskt ulltyg
Tyget köper hon från England. Det är alltid ulltyg. Hon är en ganska stor kund, hon gör av med ungefär 100 meter tyg om året. På ett bord står en maskin för att göra klädda knappar i samma tyg.
- De flesta vill ha klädda knappar, det blir ju väldigt snyggt.
Elisabeth Wingård Ohlsson syr lite annat också, en del brudklänningar, kavajer, dräkter och kappor. Ibland kan hon längta efter lite mer färg.
- Visst blir det mycket svart. Men fodertygen är förstås färgade, säger hon.