På gymmet där jag går, tränar det också riktigt stora killar. Deras fulltatuerade överarmar har samma omkrets som mina lår, de använder konstiga remmar och bälten som jag inte begriper nånting av, och deras stönanden hörs genom alla lokalens rum när de lyfter tyngder som väger mer än hela mig.
Och jag är rädd. När jag lyfter mina ynkliga hantlar och väljer den lättaste skivstången är jag skraj.
Men inte för muskelknuttarna. De är helt ofarliga och fullständigt ointresserade av mig och mina förehavanden. Nej, det jag är rädd för är deras ungar. Nyfikna småttingar som tycker sig hamnat i himmelriket när de släpps in bland rep, mattor och skojiga maskiner på gymmet. Jag är livrädd för att någon ska råka sticka fram en minifot just där jag tänkt släppa ner min skivstång. Skräckslagen att någons små fingrar ska hamna mitt i viktmagasinet när jag vänder bort blicken.
Om man inte kan skaffa barnvakt en timme medan man går på gymmet, kan man kanske göra några armhävningar hemma i vardagsrummet, tänker jag lite ilsket.
Men snart smälter mitt hjärta ändå lite. För plötsligt ser jag en av dessa gymmets stammisar. Med tatuerade muskler som sväller ut ur ett svettigt linne. Han står böjd ner över en liten bilstol. Han jollrar ikapp med sin lilla dotter, samtidigt som hans jättehänder trär på henne ett par pyttepyttesmå rosa strumpor.
Hoppas att han lämnar henne hemma när hon lärt sig gå, tänker jag.