Öppet brev till den olycklige manlige bilföraren vid Brännudden intill Skiren.
Jag är den kvinna som ovetande utlöste aggressivitet, ilska, oginhet, revirtänkande, okunskap (medveten glömska?) om svensk lag och omedmänsklighet hos dig, tisdagen den 1 september mitt på dagen.
Jag har funderat sedan dess på hur det kommer sig att vissa människor beter sig som du. Det kan ju inte vara medfött, hoppas man. Jag vet ingenting om din bakgrund. Du kan ha haft tandvärk, en allvarlig sjukdom, blivit utskälld av din partner eller så kan någon annan tragisk händelse ligga till grund för ditt - för mig - obegripligt elaka beteende. Men vad det än var, kan jag kanske hjälpa dig med att påminna dig om att saker och ting inte förbättras till det bättre genom att du ger dig på oskyldiga människor.
Bakgrunden till min närvaro på din väg var att jag ville ta ut min gamla mor (92 år) på en skogspromenad, kanske sista sommardagen och kanske även hennes sista möjlighet att komma ut i skogen.
Hon går väldigt osäkert och svagt och kommer antagligen inte att få uppleva att kunna gå ut i skogen nästa sommar. Jag fann en rak skogsväg (utan några skyltar med ”Obehöriga äga ej tillträde” eller ”Privat väg”), parkerade bilen så att den inte stod i vägen för någon samt promenerade sakta med mamma 50 meter in på vägen.
Plötsligt hördes ett utdraget biltutande, följt av (när jag visade mig) en harang av svordomar som - gick ut på att vi skulle ”försvinna fort som fan, jag är trött på att ha folk springande i skogen som skitar ner, din bil kommer att bli mosad om du inte flyttar den nu! Ge er iväg! Detta är privat område!”
Jag frågade var skylten om privat väg fanns (har du förresten specialtillstånd från kommun för detta?) och fick till svar: ”Den har dom rivit ner!”
Jag frågade om allemansrätten - och fick till svar: ”Den tycker jag är skit!”
Jag var och är evigt tacksam över att jag inte hade någon av mina australiska vänner på besök. Jag har skrutit om vår svenska unika Allemansrätt. Det hade varit pinsamt. Men tragiskt nog hade jag ju mamma med mig. Hennes kanske sista skogsutflykt slutade med att nervöst och snubblande komma in fort i bilen och sedan sitta där och inte våga gå ut den halvtimme jag plockade blåbär på annan mark. Tragiskt, som sagt.
Med förhoppning om förbättring av den förhoppningsvis tillfälliga livssituation som föranledde detta högsta obalanserade utbrott.
Zita Törner
PS: Om du är oklar över vad Allemansrätten innebär så kan du gå in på: Naturvårdsverket, Allemansrättens innebörd. Se speciellt sidan 23: Kan markägaren utestänga allmänheten?