Doris Lessing råkade illa ut när hennes senaste bok kom ut i England. Hon fick valsa runt i medierna och beskylldes för att baktala feminister och tycka hjärtligt illa om kvinnokampen. Doris Lessing? Författare till Martha Quest- böckerna, en intelligent och på många sätt radikal författare.
Lessing är vid det här laget 84 år och har skrivit omkring fyrtio böcker.
Den senaste heter Ljuvaste dröm och titeln anspelar på ett utopiskt årtionde: 1960-talet. Efter att ha skrivit två lysande memoarer, Under huden och Vandra i skugga, är nu Doris Lessing framme vid det beryktade 60-talet men hon har valt att inte skriva i memoarform utan i romanform - för att inte såra människor som fortfarande lever.
Jag kan tänka mig att många kan bli sårade i alla fall. Här finns en lång rad människor och den ljuva drömmen är en fruktansvärt besk skildring av 1960-talet. I ett stort Londonhus samlas en hel bunt ungdomar som kan kallas vilsna eller bortskämda beroende på perspektiv.
Lessings fördel är att hon faktiskt låter dem vara bådadera, trots allt. De unga snor i affärer, skolkar och protesterar mot samhället genom att inte delta i det. De klär sin bortskämdhet och sin brottslighet i radikala fraser. Somliga är på väg att spåra ur fullständigt, andra lyckas hålla en viss balans.
Den som ser till att maten står på bordet i det här kollektivet är huvudpersonen Frances, som försörjer sig som journalist men som vill vara - är - skådespelare.
Hon har två söner med en man, Johnny Lennox. Han är av den sorten som håller politiska föredrag stup i kvarten, solidariserar sig med de lidande massorna i världen men samtidigt sviker sina barn. Vad är väl en unge mot Fidel Castro?
I huset bor också Frances svärmor, Julia,med tyskt påbrå - något som inte direkt passar i mallen.
Första delen av boken utspelar sig i London, den andra delen i Zimlia, en afrikansk stat. Flera av de boende från Londonhuset möts här i en outhärdligt mörk och sorglig skildring av ett utsatt Afrika där hela folk är på väg att dö i aids.
Doris Lessing är som alltid genomskådande och skarp. Ändå saknar jag mycket i den här romanen. Det blir alldeles för mycket upprepningar, pratighet, inte tillräcklig fördjupning. Hon är besk på gränsen till det karrikerade.
Ibland under läsningen frågar jag mig om hon skrivit en satir? Men Lessing är alltför mycket moralist för det, och alltför intresserad av verkligheten.
Trots allt har hon skrivit en realistisk roman och läst som en sådan blir den en obarmhärtig dom över ett alltför inbilskt årtionde. Lessing dissekerar verkligen den revolutionära romantiken när hon återskapar sextiotalets atmosfär. Ändå säger hon i ett förord att det motsägelsefulla sextiotalet ter sig oskuldsfullt jämfört med vad som kom sedan. Så talar en misantrop.
TITA NORDLUND-HESSLER