Länge var jag övertygad om att antalet politiker i en kommun var ett mått på demokratin. Ju fler politiker desto bättre demokrati.
Jag är inte längre övertygad om den saken. Inte alls.
Det är inte enbart veckans undersökning av Sveriges kommuner och landsting, SKL, som fått mig att ändra uppfattning. Att lagra tillräckligt med nya insikter för att jag ska förmå mig till att ändra en åsikt är ofta en tidskrävande process. Men den SKL-undersökning om våra kommunala politiker, de som vi ibland vördsamt kallar förtroendevalda, som presenterades i veckan, fick mig att fundera över hur det kommer sig att det fortfarande finns forskande statsvetare, som i påstått vetenskapliga studier mäter kommunal demokrati i förhållande till antalet politiker.
Jag misstänker att det kan vara så enkelt som att de inte hittat någon annan objektiv och tillräckligt enkel mätmetod.
Det fanns en tid när frilansande tidningsskribenter fick betalt per rad. Raderna var lätta att räkna, metoden ansågs rättvis och spalterna fylldes snabbt. Till redaktionssekreterarnas lättnad. Radskrivarna hade det ganska knapert. Men om de hade berättat enkelt, kortfattat, lättläst och läsvärt, hade de svultit ihjäl!
Vingåker i topp
I dag ska allt skrivas så kort som möjligt. Den här krönikan är tre gånger längre än vad någon orkar läsa, om man ska tro somliga tidningsmakare. Det vill säga i en tryckt tidning. På nätet orkar vi knappt läsa en tiondel av den här artikelns längd. Tror alltså somliga i dag. Därför twittrar de hela tiden.
Långa eller korta artiklar, bloggar eller microbloggar (till exempel Twitter), meddelanden på Facebook eller vad ni vill; det ena behöver inte utesluta det andra. Det jag vill ha sagt är att längden eller storleken har sin betydelse, men volymen är inte ett kvalitetsmått. Det kan väl aldrig vara så att lagom är bäst?
Enligt SKL har 214 personer i Katrineholms kommun valts till något politiskt uppdrag. Landstingspolitiker utan uppdrag i kommunen oräknade. Det är fler än i någon annan Sörmlandskommun, inklusive tre gånger större Eskilstuna. Är det därmed givet att Katrineholm har Sörmlands bäst fungerande kommunala demokrati? Ingen kan veta!
Om vi i stället ser till antalet politiker per invånare ligger Vingåkers kommun i topp. Vingåker har en förtroendevald på 95 invånare. Hur bra fungerar demokratin i Vingåker? Svaren varierar säkert beroende på vem som får frågan.
Fler i Gnesta?
Helt ovetenskapligt, men erfarenhetsmässigt väl grundat, påstår jag att antalet politiker är en sak för sig. Hur många av dem som bestämmer är en annan sak. Jag vet inte hur många som bestämmer av Gnesta kommuns 76 politiker. Men jag skulle inte bli förvånad om någon påstod att fler bestämmer i Gnesta än i Katrineholm.
Det kan, givetvis rent hypotetiskt, förhålla sig så, att ju fler personer med förtroendeuppdrag desto sämre blir den kommunala demokratin. Den styrande kommuntoppen är, måste och ska vara ledande. Den absoluta majoriteten av kommunfullmäktiges majoritets övriga politiker måste känna lojalitet med toppen och måste låta sig ledas av den (oberoende av vilka interna gruppdiskussioner som förs eller inte förs i partigruppen). Partiernas fritidspolitiker blir kanske då mer supporterskaror till topparna än något annat.
Alltså, ju fler politiker desto större supporterskaror, som gentemot medborgarna stöder de få som egentligen bestämmer.
Tvingas börja lyssna
Visst, jag generaliserar. För övrigt var det, som sagt, en hypotes. Men om det skulle vara så, att fler politiker betyder att de få som bestämmer får fler lojala supportrar, kan man då inte fundera över möjligheten att färre politiker i en del fall skulle göra demokratin bättre? Politikerna skulle kanske rent av tvingas börja lyssna på väljare som inte redan har uppdrag.
På insändarplats och i läsarkommentarer på kkuriren.se finns en debatt om att Vingåker i förhållande till antalet väljare har många kommunalråd. Det sägs att Vingåker har tre kommunalråd, vilket är överdrivet även om jag inte sett uppgiften dementeras från ansvarigt håll. Vingåker torde, på papperet åtminstone, ha ett kommunalråd på heltid och ett på deltid. Dessutom finns ett insyns- eller oppositionsråd.
Det är visserligen fler än vad länets övriga småkommuner har. Men det är i varje fall inte antalet bestämmande politiker i Vingåker som skadar demokratin eller ens ekonomin. Risken är större att alltför många starka fackpolitiker gör sig till kravmaskiner för särintressen, vilket i sin tur kräver ännu fler toppolitiker (och starkare chefer) för att hejda kostnadsutvecklingen.
Renässans för fullmäktige
Katrineholm har inte bara flest politiker i länet utan också flest heltidspolitiker. Tre kommunalråd och ett oppositionsråd. Dessutom har majoriteten en del ytterligare välarvoderade ordförandeposter. Och varje gruppledare för partier utan egen heltidspolitiker har 40 procent av heltid. Det är generöst, men ursprungligen en följd av ett kompensationstänkande och partiförhandlingar. Jag tror inte demokratiproblemet ligger i systemet med heltids- och deltidsarvoden.
Kommunfullmäktige ska vara och måste alltså åter bli kommunernas beslutande organ. Det är fullmäktige, inget annat kommunalt organ, som väljs av medborgarna i allmänna, direkta val. Övriga politiker väljs av – just det, politiker.
Kommunfullmäktige är således det formellt viktigaste demokratiska organet och det demokratiska symbolvärdet är betydande. Därför är det viktigt att antalet ledamöter i just fullmäktige är tillräckligt. Om fullmäktige åter gör sig även till en reell beslutsfattare skulle antalet övriga politiker kunna reduceras samtidigt som demokratin förbättras.
Politikerdemokrati?
Handen på hjärtat. Är det verkligen väljarna som insisterar på att demokratin kräver att toppolitikerna får behålla alla sina självvalda, lojala supportrar? Eller handlar det om någon särskild sorts politikerdemokrati?
Som bekant är Socialdemokraterna i Stockholm inte så framgångsrika som de varit i våra trakter. Inför nästa års val ska det bli ändring på det, hoppas S på Södermalm och vänder sig till bland andra Vingåker för att ta reda på hur de ska göra. Att S i Vingåker fick egen majoritet i förra valet imponerar nämligen stort på stockholmarna.
S-ledningen i Vingåker känner sig säkert smickrad. Frågan är om 2006 års valrörelse i Vingåker passar Söder i Stockholm år 2010. I Vingåker lär i alla fall skollöftesstrategin, eller -tragedin, inte fungera en gång till.