För 19-åriga Sigge Tolbäcken Eliasson började intresset för fåglar hemma hos mormor och morfar i Värmbol.
– Jag var mycket hemma hos dem. Vi satt och tittade på fåglar genom köksfönstret och så kunde jag kolla på deras väggplansch med fåglar vilken art jag såg. Fåglar är en naturlig del av mitt liv.
När Sigge var 10, 11 år började han hänga med mormor ut och titta på fåglar.
När Östra Vingåkers hembygdsförening bjuder in till gökotta är det uppgång vid 5-tiden på morgonen annars blir det utflykter i närområdet under helgerna, på eftermiddagar och kvällar.
Att skåda fåglar går att göra alltid och överallt. I skogen finns de mindre fåglarna, vid sjöar och gärden de större och i staden både stora och små.
– Kajor och duvor är kanske inte de roligaste fåglarna, men de är intressanta på sitt sätt. Ingen fågel är ju naturligt anpassad för ett liv i staden, ändå lever de här. De visar också hur nära inpå oss naturen faktiskt finns. I stan kommer man också mycket närmare fåglarna eftersom de är vana vid människor.
Än i dag är mormor bästa fågelskådarvännen. De går ut i skogen eller tar bilen och kör långsamt och spanande förbi sjöar. Ser de något intressant blir det ett stopp. Allt för att studera båda vanliga och rara fåglar. Det enda som behövs är en kikare.
– För mormor är det ett vardagsintresse, men jag kan inte göra något halvdant. Jag är lite mer extrem.
Sigge berättar om hur han läser in sig på ett ämne och vill lära sig allt. De flesta fåglar har han sett i böcker och kan känna igen. Fast han är dålig på att känna igen fåglarnas ljud, de finns inte i böckerna.
Samtidigt är det så att skolan, naturvetenskapliga programmet på Duveholmsgymnasiet tagit allt mer tid.
– Jag gillar att plugga, speciellt matte och fysik. Att räkna är kul. Och med bra betyg får jag andra möjligheter sen. Men det gör ju att jag inte hinner titta så mycket på fåglar nu. Men jag tycker fortfarande att det är lika kul.
Sigge är att betrakta som en junior i fågelskådarkretsar där de flesta är 50 plus.
– Det är nog för att de har mer tid, i min ålder har man ofta många andra intressen som tar tid. Men det är mycket grupptryck bland unga människor och fågelskådning är ett ganska ocoolt intresse.
Sigge konstaterar att han alltid haft konstiga intressen
– Men jag har aldrig velat ändra på den jag är. Men visst kan jag känna mig lite ensam i det.
2013 började Sigge räkna fåglar. Men han har fastnat halvvägs till 300 som är en magisk siffra för svenska fågelskådare. Det finns en förening som heter Club 300 där målet för medlemmarna är att kryssa 300 arter i Sverige.
Sigge skriver upp varje ny art han ser, datum och vilken upptäckt i ordningen det är. Men det var länge sedan han siktade något nytt. Fåglarna som är kvar finns i Skåne, Lappland eller är väldigt ovanliga.
– Jag har fuskat lite och har med några fågelarter som jag såg i Japan.
De riktigt hängivna har en app som plingar och berättar var en rar fågel har dykt upp.
– Jag håller mer på med vardagsskådning. Jag har åkt till Boda kvarn för att se en forsärla. Och så har jag varit till Hornborgasjön och Ottenbys fågelstation på Södra Öland.
Med kunskap följer ödmjukhet och i dag uppskattar Sigge lika mycket att få komma nära och studera fåglarna. Näktergal och gök hörs ofta, men Sigge har bara sett respektive fågel en gång.
Favoritfåglarna är två. Sädesärlan för att den ofta kommer lagom till Sigges födelsedag den 7 april och talar om att våren är på väg. Fiskgjusen träffade han första gången i tredje klass när han läste om sörmländska landskapssymboler.
– Jag är lite lokalpatriot, fiskgjusen är både vår landskapsfågel och landskapsdjur. Jag gillade den direkt.