Siegfrid Nitz var född på en bondgård i Pommern i Tyskland. Platsen hör numera till Polen. Hitlertiden kom att prägla hans uppväxt. När andra världskriget bröt ut var han tio år. Som 14-åring skickades han från sin familj för att gå på internatskola och utbilda sig till lärare.
Vid krigsslutet evakuerades eleverna då frontstriderna närmade sig och de flydde i båt under beskjutning. I den överfulla båten ombads pojkarna att slänga sina fioler i havet, en historia som Siegfrid Nitz många gånger återgav för sin familj. Han hade ett tydligt minne av alla fiolerna som låg och flöt i vattnet. Sin egen fiol vägrade han släppa. Musiken var honom mycket kär ända från barndomen. Fiolen följde honom till evakueringslägret i Danmark.
Där blev han kvar i flera år. Lägret var en fristad i det omgivande Danmark där lägerinvånarna inte kunde sätta sin fot på grund av risken att bli skjutna. Siegfrid Nitz träffade mycket snart kvinnan i sitt liv, Gerda. De blev ett par i lägret.
Med hjälp av Röda korset fick Siegfried Nitz reda på avlägsna släktingar i dåvarande Västtyskland, och kom så småningom till en fabror i staden Münster, där han lärde sig till konditor. Efter en tid fick han underrättelser om att hans föräldrar hade överlevt kriget.
Hans käresta hade kommit till Sverige, och hade hembiträdestjänst på Djulö gård. Paret gifte sig i Tyskland, och även Siegfrid kom 1955 genom Gerdas kontakter till Katrineholm och en tjänst på Café Japan. Han trivdes omedelbart i Katrineholm och bestämde sig för att plantera nya rötter i den svenska jorden. Det gjorde han både bildligt och bokstavligt. Huset på Sjölandsvägen, som paret skaffade 1963, och trädgården där, blev hem för familjen Nitz. Första barnet, Karin, föddes 1955, sonen Roland 1959, och 1966 kom Annika.
Efter åren som konditor började Siegfrid Nitz arbeta i Östra Vingåkers församling där han skötte både kyrkogård och kyrka.
Siegfrid Nitz var ständigt sysselsatt med något, utöver arbetet. Han planterade och odlade, komposterade och återvann, ägnade sig åt sitt stora musikintresse, och var mycket föreningsaktiv. Som ung simmade han i föreningen Kappis, i Värmbols GoIF ställde han ivrigt upp som funktionär, Östra Vingåkers hembygdsförening är han mannen bakom, och han spelade i spelmanslaget. 1980 upptäckte han nyckelharpan som instrument, och den svenska folkmusiken. Han var spelledare för Katrineholms Nyckelharpor i många år. Han älskade att åka på spelmansstämmor. Han följde också noggrant med i nyhetshändelserna.
Siegfrid Nitz levde själv resurssnålt men var mycket generös och gav sin familj stor omsorg i alla år. Han stöttade barn och barnbarn och ville alltid hjälpa till med något.
Närmast anhöriga är de tre barnen och deras familjer, sex barnbarn och ett barnbarnsbarn. Makan Gerda gick bort 2010.