När den unga flickan tittade in i tåget som kom rusande så hade hon bestämt sig. Livet var inte värt att leva. Under hela veckan har tidningsartiklar, webbkommentarer, studioprogram och otaliga experter förfasat sig över det hårda samhälle vi lever i (inte minst i sociala medier) och de konsekvenser det för med sig för unga människor. Hur kan en 13-årig flicka vara så desperat att hon bara ser självmord som enda lösning ur sitt jobbiga liv? Att sätta sig på en räls och se tåget komma är inte ett rop på hjälp, det är ett oåterkalleligt beslut som bara har en utgång. Varför såg ingen vad som höll på att ske, varför lyssnade ingen, varför ställde ingen frågan: Kan vi hjälpa dig? Hur många vuxna blev 13-åringen sviken av under sitt korta liv? För ett självmord är oftast inte en stundens ingivelse, utan det är något som mognat fram under en längre tid. I 13-åringens vardag verkar finnas inslag som både handlar om jobbig uppväxt, mobbning i skolan och på nätet, samt sexualbrott genom nätkontakt av en 44-årig man, så kallad grooming. Känslan av att inte duga har varit en daglig ingrediens i den här flickans liv.
För 25 år sedan gjorde jag ett temanummer om självmord bland unga. Jag träffade många människor som på ett, eller annat sätt drabbats; föräldrar som mist sina barn, kamrater som längtade efter sin bästis, experter som vittnade om hur självmordsplaner växer fram och förverkligas, och framför allt om all den skuld som följer bland de efterlevande efter ett självmord. Den livslånga frågan: Kunde jag gjort något mer?
Det gäller alltså att så långt det går förebygga och agera tidigt. Och där kan det göras betydligt mer än idag, det är jag övertygad om. I slutet av februari skrev jag en lördagskrönika som handlade om mäns våld mot kvinnor, ett annat av de stora samhällsproblem som vi har att brottas med. Tack till er läsare som hörde av er då och ville ge er syn på hur man kan bekämpa problemet. Tack också till dig man som mailade och tyckte att Kuriren blivit mer feministisk sedan jag tillträdde som chefredaktör. Jag är inte säker på att du tyckte det var positivt, men för mig är feminism att kvinnor och män ska ha lika förutsättningar och har de inte det, så måste vi fortsätta att arbeta för att det ska bli så.
I flera avseenden finns det beröringspunkter mellan tragedin för den 13-åriga flickan i Kumla och frågor om människors lika värde. I tidig ålder börjar det värdegrundsarbete som formar oss under hela livet. Synen vi vuxna förmedlar till våra barn måste vara alla människors okränkbara och lika värde. Till detta ska vi lägga samtal om relationer, jämställdhet mellan könen och makt och våld. Som karaktären "Grynet" (skådespelaren Elin EK) sa i ungdomsprogrammen för runt nu tio år sedan:
- Jag tar ingen skit!
Just det, ingen ska behöva ta skit, eller behöva bli förnedrad, utnyttjad eller slagen (varken fysiskt eller psykiskt). Och det är vi vuxna som måste se till och vakta att övergrepp inte äger rum, hemma, i skolan, i föreningar och på andra platser. Föräldrar håll koll på vad dina barn gör, inte minst på nätet. Hur mycket kan man lägga sig i, är en fråga som jag vet att många föräldrar diskuterar just nu. Kanske ska man passa sig för att lägga sig i, men bry sig ska man absolut. En del barn, som min son, tycker det är helt ok att vi är vänner han och jag på facebook, andra vill inte ha det så. Huvudsaken är att man tar upp frågan, diskuterar hur det är där ute på sociala medier och hur barnet känner sig. När inte föräldrar har, eller kanske rent av mäktar med, att ha den kontakten måste andra "skyddnät" fylla luckan.
Hur gör du för att prata med dina barn om mobbing, näthat och känslor? Och hur vill du som är ungdom ha det med föräldrars närvaro och frågor? Hör gärna av dig till mig!
Ta vara på varandra under helgen!