Egentligen åkte han till Nyköping lite på övertid, Martin Schibbye. I höst har han och Johan Persson klarat av sisådär 40 författarbesök. De har pratat, pratat och pratat. Om rätten till det fria ordet och om vad som händer i länder som Etiopien. Precis sådär som de lovade medfångarna den där dagen i Kalityfängelset i Addis Abeba, den där dagen när de släpptes fria.
För en tid sedan fick han frågan, vad händer nästa gång svenska journalister tas tillfånga? Förra helgens bortförande i Syrien, när reportern Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström försvann, gör frågan aktuell.
– Nu är vi där, konstaterar Martin Schibbye. Och vi har verkligen lärt oss något. Alla tidningar reagerade direkt som en man och Bildt var återhållsam med kommentarer.
Inför publiken i NK-villan berättar han om makthavare som stänger hela länders dörrar, om breven han skrev till sin fru från fängelset, om fåglarna han gav hennes namn, om hans och Johans kodspråk inför vakterna och om Vasaskeppet de använde för att få med sig anteckningar hem. Att föra upplevelserna vidare till omvärlden var hela tiden kärnan, meningen med allt de gick igenom.
Det var så det började, när de sköts i öknen, och så fortsatte det. Martin Schibbye och Johan Persson gick in i en journalistbubbla, såg allt utifrån samtidigt som de själva spelade roller i händelseförloppet.
– Det är två skjutna journalister, ja, oj, det är ju jag som är den ena. Det blev som ett wallraffande och den rollen behöll jag i nästan 14 månader. Vi är journalister, vi är ute på jobb.
Det som skulle bli en reportageresa om oljebolaget Lundin Oil och Ogadenprovinsen, blev något mycket större. Schibbye och Persson blev fångar i diktaturen. SN:s politiske redaktör Olof Jonmyren, som intervjuade Martin Schibbye på torsdagskvällen, frågade om de helt har lämnat fängelset.
– Nej, men mer och mer. Innan boken var man journalist och satt i fängelset. Nu är vi journalister, som gjort journalistik. Vi är på väg, men det får ta tid.