Det finns mysiga bilder av sköna, diande smågrisar. Gullegrisar som ägs av samma uppfödare som hängts ut som skandalöst oansvarig vanvårdare. Det handlar om tillrättalagda motbilder till de förfärliga skräckbilder på sjuka grisar som vi och andra medier publicerat i veckan.
Som jag i egenskap av ansvarig utgivare påpekade i anslutning till att Katrineholms-Kuriren publicerade Djurrättsalliansens bilder finns det anledning att fundera över det faktum att de spektakulära bilderna tagits fram i särskilda propagandasyften av en speciell intresseorganisation. Och att det inte är någon tillfällighet att vi förses med bilderna, som fick publiceras kostnadsfritt.
Ostridigt sant
Det är ostridigt sant att bilderna finns. Lika ostridigt som att det händer att grisar blir sjuka. Med en besättning på omkring 10- 000 djur, som det handlar om i det mest uppmärksammade fallet, lär ganska många grisar vara sjuka. Några av dem så pass att de dör.
Djurrättsalliansen har inte berättat hur de valt ut stallarna, hur de kommit in i dem och vid vilka tidpunkter. Det mesta talar för att de inte tagit sig in lagligt. Vi vet inte om de gått från stall till stall utan erforderliga skyddskläder. Teoretiskt kan man inte utesluta att aktivisternas fotografer spridit smittor mellan de olika besättningarna.
Redan misstanken att fotografen eller fotograferna tagit sig in i stallarna olagligt är i sig ett pressetiskt dilemma. I de mest vardagliga fallen publicerar vi inte bilder om vi misstänker att fotografen tvingades till lagbrott för att ta dem. Men det finns en glidande skala; ju större det så kallade allmänintresset är desto mindre viktig blir bedömningen om hur bilderna tillkommit.
Motivet motiverade
Som ansvarig utgivare är jag enligt Tryckfrihetsordningen ensam och till 100 procent ansvarig för vad Katrineholms-Kuriren (liksom kkuriren.se) publicerar. Som chefredaktör har jag ett chefsansvar för hur medarbetarna arbetar på fältet, men avgörande för ett publiceringsbeslut är enbart bilden som sådan, inte hur den tillkommit. Så fungerar lagen.
Eftersom de aktuella grisbilderna inte är tagna av någon av våra egna fotografer blev frågan om hur bilderna tillkommit utan vikt för publiceringsbeslutet. Allmänintresset för motivet motiverade nämligen redan i sig publiceringen. Ansvaret för eventuella lagbrott under fotograferingen är helt fotografens eget enligt Brottsbalken.
Är bilderna sanna?
Ja, i den meningen att bilderna visar sjuka och döda grisar. De är alltså inte manipulerade. Det var av ett allmänintresse som motiverade en publicering. Den svåra frågan är en annan: ger bilderna en sann bild av grisuppfödningen och djurhållningen? Det är inte säkert. Är det ens sannolikt?
Aktivisternas sanning
Djurrättsaktivisterna hävdar att det är sanningen som kommit fram. Det är naturligtvis sant. De har skickligt och med oerhörd kraft förmedlat, fått oss att förmedla, sin sanning. Vilken den är hade de bestämt från början. Sedan har de arbetat i två år och sökt bekräftelser att visa upp.
Grisböndernas sanning är en annan. Bilderna är tagna i särskilda avdelningar för djur som av den ena eller andra anledningen blivit sjuka.
Fantasin skenar. Jag tänker mig att det på någon okänd planet någonstans i universum bor intelligenta varelser, som bestämt sig för att människorna på jorden far väldigt illa. Jordens överhet tänker nämligen bara på ekonomi och undersåtarna på jorden utnyttjas enbart i överhetens intresse behandlas som... ja, kanske grisar.
Med tekniskt superavancerad utrustning filmar de skröpliga och sjuka, förtvivlade, kanske rent av döende människor på sjukhus eller andra vårdinstitutioner. I en massiv propagandakampanj på hela den främmande planeten får de intelligenta utomjordingarna veta sanningen. Sanningen om människornas elände på jorden.
Politiska undertoner
Djurrättsalliansens kampanj har politiska undertoner, om än inte partipolitiska. En av undertonerna handlar om girighet. Om att ekonomisk vinning ger vanvård. Att det skulle vara sant har jag svårt att förstå. Varje sjuk gris måste ju bli en ekonomisk förlust.
Jag tror faktiskt inte, att sjuka och självdöda grisar blir fläskfiléer i Ica-disken eller skinka på julbordet. Det påstår inte ens djurrättsaktivisterna. Inte direkt. Men meningen är att vi mentalt ska tänka oss just det sambandet. Sant eller osant.
Det journalistiska uppdraget handlar om att skilja sant från osant. Det är sällan lätt. Ibland går det inte. Då får vi nöja oss med att berätta vad vi vet – i syfte att få fram en sannare bild.
Överrumplingen fungerade
Politiker, intresseorganisationer, aktivister av det ena eller det andra slaget, har ett annat uppdrag. De har, inom sina ofta begränsade områden, bestämt vilken sanning de ska representera och därmed presentera. De verkligt skickliga vet hur de ska göra för att få ut sin sanning. Djurrättsalliansens chockkampanj är ovanligt strategiskt välplanerad och den skickligt genomförda överrumplingstaktiken har åtminstone kortsiktigt fungerat.
Kan budskapet vara så viktigt att sant och osant blir oviktigt?
Hur som helst har jag för egen del inga planer på att avstå från julskinkan. Inte ens om jag tänker på grisbondens söta gullegrisar. Den bilden har, i motsats till Djurrättsalliansens grispaparazzibilder, inte ställts till vårt förfogande för fri publicering. Det förefaller alltså som om det råder viss obalans i det som ibland kallas mediekompetens.
En besvärande tanke gnager hela tiden, trots att jag faktiskt anstränger mig rätt hårt för att få bort den: har vi i medierna en tendens att betrakta en viss sorts aktivister som våra kelgrisar?