Arne Eklöf och Lena Sirrewius är trygga scenpersonligheter samtidigt som en ny stjärna föds på Katrineholms kulturhimmel: Linn Andersson är som en lokal Ulla Billquist eller Vera Lynne för 10-talet.
Bosse Ekman har som han brukar skrivit en Katrineholmshistoria från en svunnen tid, med stora doser välkända, tidlösa melodier. Manus har i år varit en utmaning för ensemblen, då det rör sig mellan fantasi och verklighet, död och himmelrike, och ett högst jordnära liv i en dragig tvåa på Jägaregatan i Katrineholm. Och vi får till slut veta var himlen egentligen finns.
"Hans och Greta i Katrineholm" har inget alls med bröderna Grimms saga att göra, utan Hans (Arne Eklöf) och Greta (Linn Andersson) är ett kärlekspar i det unga Katrineholm.
Det börjar med att Hans knuffas genom pärleporten och fortsätter med vemodiga, lyckliga och ibland ångerfulla tillbakablickar på ett äktenskap och liv. Allt förs framåt av den allseende och allvetande Molly (Lena Sirrewius), som är historiens trädgårdsmästare och ordningskvinna. Det blir en poetisk vandring genom en tid av utveckling, innovation, livskriser, besvikelse och kärlek, allt paketerat inom ramen för Katrineholms stad. Som Molly säger : "Livet är inte bara en dans på rosor, det är också en uppförsbacke med en unikabox på pakethållaren".
‒Man skulle motas in i fållan och fråntas upptäckarlusten, säger Hans vid ett tillfälle, när han känner sig bitter över att aldrig riktigt ha kommit dit han ville i livet.
Om han ens visste vart han ville.
Kuriren såg föreställningens generalrepetition, som visade hur viktig musiken är. Det är inte för inte som Bosse Ekman kallar det ett sånglustspel. Han har tagit fram en kavalkad av välkända, älskade låtar från förr, med originaltexter eller med nya, lokalt anpassade texter, som framförs med känsla av ensemblen.
Lars Forssells "Marknadsminne" sätter tonen för berättelsen. Arne Eklöf sjunger så fint i "En månskenspromenad", Lena Sirrewius och Linn Andersson sjunger duett i Agnetha Fältskogs gamla slagdänga "Dröm är dröm och saga saga" och Linn Andersson framför en svensk "La vie en rose" med stor övertygelse. Den sistnämnda, som debuterar i dessa sammanhang, har en fantastiskt fin röst och frasering och borde vara intressant för exempelvis Katrineholmsrevyn när det gäller framtida scenprestationer. Peder Larsson får ej glömmas bort; där han sitter med sitt dragspel i hörnet av scenen är han en klippa både musikaliskt och om en och annan replik skulle råka flyga sin kos.