När Katrineholms-Kuriren kommer hem till Gunni Karlsson i Björkvik har hon förberett kaffe och hembakt vetebröd, sockerkaka och kolakakor.
- Det sitter nog i från tiden då vi var jourhem. Då började vi alltid med fika när de kom för det är lättast att börja prata så, säger hon.
I 17 år öppnade Gunni Karlsson och hennes man sitt hem för barn och ungdomar som behövde komma hemifrån. De skulle inte stanna mer än två månader, men en del blev kvar längre eller kom tillbaka flera gånger.
Även katter har sökt sig hem till Gunni Karlsson. Av de fyra hon har är det bara en hon har skaffat själv. De andra har kommit och bosatt sig hos henne efter hand. En av dem gömde sig i bilen med hennes hundar när hon skulle flytta tillbaka till huset i Björkvik efter en vattenskada.
Utnämningen till dagens Solstråle får Gunni Karlsson för att hon inte tvekar att ge andra skjuts i sin bil.
- Jag har alltid haft grannar som åkt med mig. Så är det ju på landet, säger hon.
- Man hjälper varandra. Som jag, jag skulle inte kunna bo här om jag inte fick hjälp att ploga.
Förutom till affären är det till den gamla skolan i Glindran som Gunni Karlssons bil ofta går. Där är hon med i vävklubben, men sedan maken fick en stroke i juni har hon inte hunnit så långt på den blå-vita duk hon håller på med.
På Glindranskolan dansar hon också med ett gäng andra pensionärer. Gillesdans, kallar hon det.
- Vi är tolv stycken, alldeles för få. Det är synd för vi har hur roligt som helst och förenar både nytta med nöje.
Den 6 augusti är det dags för Glindrandagen och då är det Gunni Karlsson som ansvarar för tombolalotteriet.
- Det innebär att man ska tigga ihop 200 vinster, förklarar hon med ett skratt.
Hon har bott i huset i Nyheden i Björkvik i femton år. Dessförinnan drev hon och hennes man lantbruk i Hedetorp ett par kilometer bort. Hon lever ett aktivt pensionärsliv, men märker att pensionärerna blir allt färre i Björkvik.
- Jag har så många vänner som har flyttat in till stan så snart blir man ju ensam här, säger hon.
Sedan stroken bor hennes man på ett hem. Gunni Karlsson klarar sig själv i huset även om värken i lederna begränsar henne.
Bakom uteverandan där hon dukat upp fikat går grannens kossor och betar. Katterna stryker omkring i trädgården och bara någon kilometer bort ligger skolan som är mötesplatsen för Gunni Karlsson och hennes vänner.
- Man vill ju bo kvar så länge man kan, säger hon.