När jag reser fram och tillbaka till jobbet händer det då och då att mina medresenärer har barn med sig på tåget. Den som tror att detta sällskap i kupén är påfrestande för en trött pendlare har alldeles rätt. Men det är sällan barnen som är problemet.
Föräldrar till yngre tågresenärer kan huvudsakligen delas in i två typer.
Typ ett: Reser med ett eller flera barn mellan fyra och åtta år, ungefär. Barnen märker man knappt av. Föräldern, däremot, hörs i hela vagnen när hen skäller och hyssjar på ungarna.
Typ två: Förälder till ett litet barn på högst ett par år. Tycker förstås att barnet är det mest underbara som världen skådat, och vill gärna att resten av resenärerna också ska få upptäcka detta. Går därför runt med barnet (som inte sällan just lärt sig gå själv) genom alla vagnar, jollrar, gullar och pratar oavbrutet med den lilla, men lite för högt för att det bara ska vara riktat åt själva barnet. Meningen är förstås att hela omgivningen ska höra och hänföras över detta underverk. Föräldern tittar hela tiden sökande på medtrafikanterna i förhoppningen att någon ska möta blicken. Föräldern slår sig då gärna ner på sätet intill och låter offret stifta närmare bekantskap med den fantastiska avkomman.
Som luttrad pendlare sätter jag i lurarna och sluter ögonen.
När jag sedan själv reser med mina barn är jag antagligen en blandning av både typ ett och två.