Det sex meter långa hopprepet går i en jämn båge genom luften och ner i asfalten. Ivriga barn hoppar i en jämn ström. Ett hopp in och ut. Det ser väldigt skoj ut. Och lätt.
– Testa, hojtar fjärdeklassarna som sysselsätter sig med hopprep på rasten.
Klart jag ska testa. När jag var i deras ålder hoppade vi ju långhopprep typ varenda rast, enkelt långhopprep och dubbelt. Vi körde bondtolvan, med olika hoppmönster som skulle klaras av. Andra gånger gällde det att snabbt glida igenom bågen i snabba strömhopp. Hoppandet gav ny energi till skolarbetet och experterna pekar på att hopprep ger både bättre koordination och balans, ökar snabbheten och tränar upp hjärt- och kärlhälsan. Men vi hoppade nog framförallt rep för att det var kul (och det tror jag även dagens fjärdeklassare gör – det där andra kommer som en positiv bieffekt).
Nu är känslan densamma som då. Det här kan jag! Jag väntar in takten, men redan vid första inhoppet visar det sig att min hopprepsduglighet inte är vad den varit. Benen känns tunga och hopprepet trasslar.
Inser plötsligt att det gått 35 år sedan jag själv var en fjärdeklassare och det där med hopprep gick som en dans. Jag får bli en av de två som slår repet i stället – och dagen efter har jag lätt träningsvärk i hopprepsarmen.