Att vara rädd för sprutor och nålar är ingenting ovanligt. Personalen på blodcentralen i Katrineholm möter ofta blodgivare som, trots rädsla och obehag, ändå bestämt sig för att lämna blod.
- Det kommer personer hit varje dag som är rädda. De säger att de inte tycket om sjukhus och att det är jätteotäckt med nålar men att de vill komma över det, berättar biomedicinska analytikern Therese Karlsson.
Stickrädd
Det som är viktigt för personalen när någon som är väldigt stickrädd ska lämna blod är enligt Therese Karlsson att ta det extra lugnt och prata om annat än just blodgivningen.
- En del kanske inte vill titta, andra vill att man säger till innan man sticker, som ett sätt att förbereda sig och fortsätta ha kontrollen.
För många kan däremot rädslorna växa så pass mycket att de till slut inkräktar på vardagen. Niko Laine är legitimerad psykoterapeut på Kris- och Traumacentrum Sörmland i Nyköping. Han förklarar att det är när en rädsla tar över och hindrar en person från att leva ett normalt liv som det kan definieras som en fobi.
Naturligt att vara rädd
- Det finns en del biologi i det. När det kommer en spruta som ska sticka hål på huden är det naturligt att bli rädd, men många kan behålla en tankeförmåga över rädslan och inse att det kanske är obehagligt men att de inte kommer att dö av sticket. Den som har en fobi har inte den förmågan.
Niko Laine säger att fobier generellt sett är ganska vanligt. Det vanligaste är social fobi, i högre eller lägre grad. Därefter kommer mer isolerade fobier som hiss-, blod-, sprut- och kräkfobier.
Var fobierna kommer ifrån är individuellt, vanligt är att de kan grunda sig i otäcka upplevelser i barndomen där känslan av att vara rädd har satt sig som ett minne och följt med upp i vuxen ålder. Men det är inte alltid det går att hitta sådana orsaker.
Genetisk sårbarhet
- Vissa har en genetisk sårbarhet och har genom arv lättare att bli rädda än andra, säger Niko Laine.
Något som har visat sig ha god effekt mot fobier är exponeringsterapi. Det vill säga att stegvis närma sig det otäcka.
Therese Karlsson på blodcentralen tror att många också skyller på rädslan för att slippa ge blod. Hittills är det däremot ingen blodgivare som har backat ur efter att ha gett blod första gången.
- Ofta är det största steget att komma hit, säger Therese Karlsson.
Är det sticket eller blodet som brukar framkalla mest obehag?
- Jag upplever att det är sticket som är det otäckaste. Blodet är i så kontrollerade former och det är knappt man uppfattar att det är blod. Sedan är det många som inte tycker om sjukhusmiljön, men det är också jättemånga som kommer hit för att de vill bearbeta det.