‒Och nu skulle jag ha stått kvar och sagt någonting mer, suckar Greger Andersson och slänger en vädjande blick på regissören Marina Hillerton som lägger orden i munnen på honom.
Den 3 februari ska alla replikerna sitta. Då är det nämligen premiär. Fram till den 25 februari blir det sammanlagt åtta föreställningar.
"Hurra, en pojke" skulle egentligen ha haft premiär i höstas men sköts på framtiden.
‒Manuset var väldigt krångligt. Vi har gjort om det så att det passar oss och det har tagit tid, berättar Marina Hillerton.
"Hurra, en pojke" är en tysk fars av Franz Arnold och Ernst Bach. Den hade premiär 1926 i Berlin. I Sverige har föreställningen bland annat gjorts av Nils Poppe, då hette den "Fars lille påg", och av Eva Rydberg, då med titeln "Fars lille tös". Men ensemblen i Högsjö är inte rädd för jämförelser.
‒Vi gör vår version, säger Marina Hillerton.
Alla är dock överens om att det här är den absolut svåraste föreställningen de har gjort tillsammans.
"Hurra, en pojke" innehåller allt som hör en fars till, bland annat förväxlingar, högljudda tårar, dörrar som öppnas och stängs och många skratt.
‒Det är så roligt att spela fars. Jag älskar min roll för hon är så glad hela tiden, säger Magdalena Sundling som spelar ett karltokiga hembiträde.
Magdalena Sundling är ny i Högsjö kultur- och teatergrupp. Ingegerd Andersson har varit med längst, sedan början av 90-talet då man firade 30 år med Svensktoppen på scenen.
‒Det är en förmån att få vara med här, både på och bakom scenen, säger hon.
Skratten från publiken är lönen för mödan.
‒Att sitta i kulissen och höra publiken skratta, det är det bästa, säger Lena Jonsson.
‒Det svåra är bara att veta vad publiken tycker är roligt, säger Ingegerd Andersson.
När publiken skrattar ska konstpauserna in.
‒Och så får man inte skratta själv, säger Jonis Andersson som vid ett tillfälle kommer att bjuda på en spektakulär entré.
‒För mig blir det inte så svårt. Då har jag redan svimmat, säger Greger Andersson.