Det sägs ofta att kvinnor som misshandlas är svaga. Att de tror att de inte är värda bättre än att bli slagna. Min bild av dessa kvinnor är inte alls sådan. Visst går de på tå som om de balanserade på en slak och osynlig lina. Ett felsteg och hotet om våld sveper bort allt det lugn som tidigare rådde. En felsägning, fel blick, fel gest – fel, fel. Att inte veta var den gömda minan ligger och ändå tvingas beträda den minerade marken.
De misshandlande männen kanske styr himmel och helvete. För det är ofta så att just dessa män, som är svaga, små, osäkra och olyckliga söker sig till kvinnor som är motsatsen – starka, glada, öppna, utåtriktade. Kvinnor som både dras till det manliga yttre och den kärlekstörstande själen.
Jag tror ingen av dem tänker sig ett liv i våld, utan att den de förälskat sig i ska vara den Rätta. Nu ska allt bli som de drömt – lyckligt. Men det blir bara en dröm, snart visar sig verklighetens fel och brister. Och mannen som misshandlar kanske i sin rädsla för att inte räcka till tar till det han får makt av – våld. Oförmågan att känna av att kvinnan han slår slutar att älska för varje slag. När våldet inte ger den effekt han tänkt, står uppvaktningen på tur. Blommor, ord om kärlek. Hon är den i världen som är den mest älskade, den mest behövda. Hans allt. Men han känner ingen empati. Skulle hon inte övertygas så finns hotet om självmord. Mannen blir till en olycklig liten pojke. Trösta mig, ber han. Stanna hos mig, jag lovar att aldrig mer slå dig. Drömmen om lyckan. Allt börjar om.
Jag vet kvinnor som trots allt tagit sig ut från helvetet, himlen fanns inte. Starka kvinnor som aldrig ansett att de inte har varit värda mer än stryk, men som tassat och som trott på drömmen om lyckan.
Kristina Rönnqvist