Hur går det med repetitionerna?
‒Vi är egentligen färdiga, det är bara finslipning kvar. Det stora problemet är nervositet. Tänk när alla sitter där i publiken, det blir en anspänning. Men vi är redo! Över hälften av biljetterna är redan sålda.
Premiären skulle egentligen ha varit i höstas, men ni bestämde er för att arbeta om manuset för att det kändes för krångligt. Hur har den utmaningen varit?
‒Vi gjorde verkligen rätt som bestämde oss för att arbeta om föreställningen. Den blev väldigt mycket bättre. Vi fick stanna upp, ta ny sats och börja om. Men vi valde det tillsammans. Vi bröt ihop och kom igen. Vi vill ge vår publik en så bra föreställning som vi bara kan.
Hur kom det sig att ni valde att göra "Hurra, en pojke"?
‒Den kom upp på förslag i styrelsen och vi tog hem manuset. Vi tar det lite som en utmaning, att göra något på vårt eget sätt, precis som vi gjorde "Taxifruar" av "Kuta och kör" förra året.
Varför är farsen en humorform som lockar en så stor publik?
‒Kanske för att allt måste vara så tajmat. Det händer något hela tiden, det är folk som springer om varandra, dörrar som öppnas och stängs och förvecklingar som folk kanske känner igen sig i. Och så är det fart hela tiden.
Hur hoppas du att publiken ska känna sig efter premiären?
‒Att vi har lyckats med det vi har gjort. Att de vill komma hit igen!