Debattexten publicerades i Kyrkans tidning den 2 november och inleds med ett krav på biskoparna att ta avstånd från "det drev som nu pågår i #metoo-kampanjens kölvatten".
Kampanjen har blivit "vi mot dom" tycker prästerna, och anser att de som säger "inte alla män" tystas ner och får skämmas trots att det inte är något brott att födas som man. Skribenterna ogillar att enskilda män hängs ut, och anser att det är farligt att männen som grupp nu blivit utpekade som gärningsmän.
‒En biologisk eller etnisk grupp ska aldrig behöva stå till svars för brott som begåtts av individer, skriver de.
Skribenterna frågar sig vilken nästa grupp blir att utsättas för ett drev. De nämner en annan grupp som historiskt sett "betraktats som stark och mäktig", nämligen judarna. Det finns en antisemitisk konspirationsteori om en judisk sammansvärjning, att judar ska inneha maktpositioner och styra i politik, ekonomi, medier och kultur precis som männen anses göra enligt vissa i #metoo-kampanjen.
[fakta nr="1"]
Tidningen ringer Thomas Loréhn, som menar att det inte är #metoo i sig som de vänder sig emot.
‒Det är debatten kring själva kampanjen vi vill att biskoparna tar avstånd från, det är väldigt viktigt. Problemet blir när man överför fokuset från trakasserierna och individerna som begår trakasserierna till en hel grupp, då lägger man ansvaret på dem som inte kan påverka, säger han.
Ett av budskapen i #metoo har varit att samhällsstrukturen bidrar till att övergreppen och trakasserierna kan fortsätta. De män som inte direkt har utfört dem, har tillåtit de skyldiga att fortsätta genom att inte säga ifrån. Därmed blir alla män skyldiga, enligt vissa röster i den allmänna debatten. Men Julia Bjerleus och Thomas Loréhn håller inte med om att den slutsatsen.
‒Man ansvarar för sina handlingar, men det gäller både män och kvinnor. Problemet är att det bara är män som anses ha en skuld bara för att de råkar tillhöra en viss del av mänskligheten. Kampanjen startade ju för ett gott syfte, men debatten har blivit att alla män bär skulden, säger Thomas Loréhn.
"Problemet är att det bara är män som anses ha en skuld bara för att de råkar tillhöra en viss del av mänskligheten."
Det är där liknelsen om judeförföljelser kommer in i bilden, enligt Thomas Loréhn. Han berättar att judarna fick bära ansvaret som grupp, för något de var oskyldiga till.
‒Man har rättfärdigat det med att de ingår i en sammansvärjning, de är minsann mäktiga och har makt. Det resonemanget förs om män nu också, att de stå ut med att de blir kollektivt skuldbelagda eller rent av oskyldigt beskyllda för att de har makt.
Men är det inte en konstig jämförelse ändå. Judeförföljelserna resulterade ju i att sex miljoner judar avrättades. Det är väl inte riktigt vad männen utsätts för nu?
‒Vi ställer en retorisk fråga. Om det är okej att lägga det här på en grupp, vad är det som hindrar en från att lägga det på en annan? Jag tycker ändå att vi är tydliga med varför vi tar upp det. Männen är hälften av befolkningen och etablerade i samhället, men vad händer om drevet riktas mot en annan grupp? Då går det inte att värna principen att var och en måste ansvara för sina egna handlingar.
Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning har sökt ärkebiskop Antje Jackelén som hänvisar till Strängnäs stifts biskop Johan Dalman. Något officiellt avståndstagande från biskoparnas sida blir det inte.
‒Jag delar inte deras bild och beskrivning, att diskussionen har kantrat över och att den handlar om att skuldbelägga och peka ut. Diskussionen är fortfarande i sitt embryo och vi måste låta den växa fram, säger han.
Han föredrar att likna #metoo med Rör inte min kompis, 1980-talskampanjen mot mobbning och främlingsfientlighet, snarare än med förintelsen. Han beskriver att handflatan med Rör inte min kompis var ett sätt att sätta stopp mot rasistiska strömningar i samhället, snarare än att säga att alla var rasister.
Men är det okej att använda sådana här liknelser med förintelsen och konspirationsteorier?
‒Jag tycker att min parallell till Rör inte min kompis är bättre. Men det är inte sakfrågan. Vi måste kunna diskutera utan att fokusera på vem som säger vad eller hur de säger det. Det får inte bli en debatt om debatten istället för om frågan.
Och grundfrågan, nämligen problemet med att kvinnor över hela världen utsätts för kränkningar för att de är just kvinnor, vill han gärna prata om.
‒Alla har ett skäl att fundera över sina förhållningssätt, inte bara de som förgriper sig, utan även vi som tillåter att det sker genom att blunda, skratta med eller som säga att det inte är så farligt.