Naturen, varsamt presenterad i bland annat betongens form, flyttar in i konsthallen med vernissage i dag. Konstnären Yvonne Thörnqvist arbetar i alla material men oftast betong, järn, sten och brons.
‒Jag är en materialnörd, förklarar hon.
Om hon måste välja blir det betong.
‒Jag är en duktig gjutare, kan jobba med det själv.
Samtidigt är materialet inte det som kommer först. Idén för henne till materialvalet.
I konsthallens entré råder rena lägerstämningen med björkarna och de tre filmerna som rullar bredvid varandra, med det rofyllda ljudet av rinnande vatten.
‒Vi skojade om att ha varm choklad och Skogaholmslimpa också, säger Yvonne Thörnqvist med en blick på Kenneth Åström, vikarierande chef för konst och kultur på Ängeln.
Yvonne Thörnqvist hade först andra tankar med utställningen, men fann snart den röda tråden: en hommage till kärleken.
‒Jag är kär! Här bor Olof, säger hon med hänvisning till platsen där filmerna skapades.
I kärleksförklaringen ryms också naturen. Den fanns runt husknuten i barndomshemmet i Värmland och har alltid inspirerat.
‒Jag vill upphöja det enkla och lilla, visa hur vackert det är. Enkelheten i det storslagna – jag blir själv så berörd av det. Men det går aldrig att skapa naturen, konstaterar hon.
På golvet i konsthallen finns järnspishällar. De tycks vara i gjutjärn, men är gjutna i betong. Ugnssvärta har hjälpt till att skapa hällarnas slitna utseende. Skulpturer av träd, årsringar och fingeravtryck i kombination, stammar och bark pryder konsthallen. Det är avskalat och lugnande och även om det inte går att återskapa naturen så går det, precis som Yvonne Thörnqvist säger, att väcka längtan till den. På den stora väggen i hallen finns en målning, 5 gånger 2,10 meter stor, som visar en gallrad skog där fällda träd har fått ligga kvar. Den som så önskar kan se på en tv-skärm hur målningen skapades utomhus, några meter från den porlande bäcken. Skulptur, video och måleri möts i konsthallen – i symbios med naturen.