När Urban Gerhardssons föräldrar drev Gerhardssons Resanderum på Kungsbrogatan i Flen bodde en ung Jan Allan i huset bredvid.
‒Det här var tiden man byggde dubbelspår i Flen. Det kom hit en baningenjör och bodde här och han hade sig en pojke som varje dag gick ner till mina föräldrar och spelade på pianot, det var Allan. Han var ett underbarn, min bror Rolf satt som gjuten och lyssnade varje gång han spelade, säger Urban.
Jan Allan har gjort sig känd inom jazzvärlden som en exceptionell trumpetare och har dessutom verkat som fysiker.
Urban har bott på sin gård utanför Flen sedan 1956 men när det nu är dags att flytta finns det varken plats eller ork för att ta med sig alla saker.
‒Men jag kan åtminstone försöka väcka kulturintresset i Flen och jag vill inte behöva bränna upp pianot. Jag vet inte hur gammalt det är, men det är säkert över 100 år. Tungt är det också, det går åt fyra man att bära ut det härifrån.
Pianot av märket Hofmann och märkt med "Wien" fanns redan i huset när paret Gerhardsson köpte det 1926, två år före Urban kom till världen.
Några pengar för det vill Urban inte ha, i stället hoppas han det kan hamna hos rätt musikentusiast eller på en skola.
‒Det slog mig när de började prata om Geddamuseet och Allan är lika känd som honom. Kan man slå vakt om honom kan man ta med det här också. De får det, jag vill inte ha det men vill inte behöva slänga det på brasan så det gäller att ta chansen nu.
Lajos Toró är pianoexpert verksam i Eskilstuna.
‒Det har funnits många Hofmanninstrument, svenska, tyska och österriskiska. Jag skulle säga att Hofmannpianot är ett bra medelklassinstrument, det är lite speciellt i klangen och som i fallet med alla instrument är det individuellt om man tycker om det eller inte. Det är ett bra medelklasspiano.
Lajos Toró menar också att bortskänkning av gamla instrument inte är någon raritet.
‒90 procent av befolkningen gör det, det är inte så märkvärdigt men det märkvärdiga är att det är en tråkig utveckling kring musicerandet i de svenska hemmen.