Personliga relationer betyder ofta mer för hur politiska maktkonstellationer sammansätts än politiska ideologier och mödosamt ihopknåpade partiprogram. Särskilt på lokal nivå kan det, som av för mig outgrundlig anledning kallas personkemi bli avgörande för politiken. Politiker som trivs ihop jobbar gärna tillsammans.
Under den så kallade PUFF-alliansens tid i Vingåker verkade den så kallade kemin mellan de dåvarande kommunalråden Björn Andersson (M) och Martin Larsson (VTL) fungera alldeles utmärkt. Åtminstone såg det ut så, sett utifrån. Men under den förra mandatperiodens skolbråk och under valrörelsen 2010 i synnerhet hände något med det tidigare radarparets kemiska reaktioner, om det kan kallas så.
Efter valet var ett samarbete mellan M och VTL så omöjligt att Socialdemokraterna, trots förlorad majoritet, kunde ta på sig fortsatt förtroende att leda kommunen. Den splittrade majoriteten fick bilda opposition. En moderatledd del, som sa sig stå för en ansvarsfull opposition, och en annan, ledd av VTL, som egentligen inte ville vara i opposition, men gärna opponerade mot det mesta.
Nu har VTL:s grundare och tidigare starke man Martin Larsson lämnat sin plats i kommunstyrelsen och ledningen för sitt lokala parti till Hans Averheim. Och se, plötsligt blev det nyss omöjliga möjligt. Nu samlar oppositionen sig igen i gemensamma möten. Alla utom SD, som inte längre vill kalla sig SD, men som ändå inte får vara med.