Karsuddens sjukhus strax norr om Katrineholm har omkring 130 vårdplatser. Här vårdas dömda brottslingar som bedömts ha en allvarlig psykisk störning.
Susanne Andersson är chefsöverläkare på Karsudden och hon kan inte säga någonting alls om de enskilda patienterna, men berättar att det kan finnas många skäl till att en patient slutar äta.
‒Rent generellt kan jag säga att det här är ett psykiatriskt sjukhus. Man kan hamna i att patienter inte äter av många skäl. Det kan vara psykisk ohälsa, att de hör röster som säger att de inte får äta. Det finns andra som har anorexia och inte äter. Då måste vi utgå från den sjukdomen och behandla den i första hand.
Att sluta äta som ett viljeuttryck, för att få något särskilt att hända som i fallet med hungerstrejk, förekommer det också, säger Susanne Andersson.
‒Det händer väldigt sällan och när det händer pågår det oftast en kortare tid. Det kan till exempel vara att man vill bli utsläppt från sjukhuset, eller att man är dömd till utvisning efter vården och att man inte vill bli utvisad. Det vi kan göra då är att höra efter vad skälen är.
Ibland kan sjukhuset kanske hjälpa till genom att förändra något.
‒I första hand resonerar vi med patienten, men om det finns något som är rimligt att lösa kan man göra det. Annat, som att patienten ska utvisas, kan vi inte göra något åt. Då får patienten försöka med att överklaga till exempel.
Om en patient hungerstrejkar för att få till stånd en förändring har sjukhuset små möjligheter att få patienten att äta genom tvångsmatning.
‒ Då skulle det handla om att svälten går så långt att man kroppsligt och psykiskt mår så illa att man inte kan bedöma riskerna man utsätter sig för, säger Susanne Andersson.
I andra fall, till exempel med djupt deprimerade patienter, kan sjukhuset behöva sätta dropp för att rädda patientens liv.
‒Då handlar det direkt om den psykiska hälsan, kan vara att sätta dropp tills patienten orkar med sitt liv igen.