I den kristna kyrkans historia finns många kyrkomötesbeslut antecknade. Det första är mycket gammalt. Det fattades år 50 i Jerusalem. Beslutssatsen inleds med: Den Helige Ande och vi har beslutat… Vi var apostlarna och de äldste i församlingen.
Svenska kyrkan ska enligt riksdagsbeslut vara ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Den 22 oktober 2009 fattade dess kyrkomöte ett beslut som alldeles uppenbart strider mot denna definition. Jag syftar på beslutet att samkönade par ska kunna ingå äktenskap i svenska kyrkan. Beslutet rör inte en ordningsfråga utan själva tron. Det betecknar inte mindre än ett paradigmskifte.
I snabbprotokollet från mötet nämns inte den Heliga Ande. Det förvånar inte. Hänvisning görs numera inte till Honom i världsliga sammanhang och om kyrkomötet skulle ha velat frångå praxis så skulle Han ha vägrat. Han kan inte stödja ett beslut som så uppenbart strider mot den ordning som Jesus själv har anvisat för samlevnaden mellan man och kvinna.
Kyrkomötet menar – ja, alltså dess majoritet – att svenska kyrkan genom beslutet går i spetsen för en kommande förändring också inom andra kyrkor. För denna heroiska insats möts nu kyrkan med misstro och avståndstagande från kyrkor och samfund över hela världen. Det verkar som om tilltron till svenska kyrkans både andliga och världsliga ledning betänkligt sviktar. Få är överraskade av detta.
Kyrkomötet består till alldeles övervägande del av lekmän. De flesta är nominerade av tre stora partier: S, C och M. Ledamöterna ska tillhöra svenska kyrkan, men något krav därutöver finns inte. Med detta i åtanke är det naturligt att ifrågasätta om kyrkomötet verkligen har legitimitet att fatta beslut i frågor som rör kyrkans bekännelse. Vi är faktiskt rätt många som tillåter oss att göra detta.
Nu är emellertid beslutet fattat och intresset måste inriktas på följderna. De blir många och några är lätta att urskilja. Ämbetsstriden, som väcktes 1958, är ännu inte helt bilagd. Den splittring i kyrkan, som äktenskapsfrågan kommer att vålla, blir inte lättare att bilägga, snarare tvärtom. Den som inte lider av dyslexi kan själv läsa i sin Bibel och finner då att äktenskapet mellan en man och en kvinna är den enda relation som erkänns. Detta förhållande har ingenting med själva människovärdet att göra. Som kristna tror vi att alla människor har samma värde, oavsett hudfärg, kön eller sexuell läggning. Vi tror också att Gud verkligen är kärlek och älskar oss alla. Vad som emellertid glöms bort i detta sammanhang är att Gud inte bara är kärlek. Han är också helighet och han kan inte acceptera att hans folk bryter mot de samlevnadsregler som han har gett oss i sin Heliga Skrift.
Svenska kyrkan kommer att få mycket försämrade relationer med andra kristna samfund. Tecken på detta har redan visat sig. Så har till exempel den lettiske ärkebiskopen redan förklarat att inga svenska biskopar kommer att inbjudas till biskopsvigningar i Lettland. När Eva Brunne, lesbisk präst i Stockholm, levande i registrerat partnerskap, ska vigas till sitt höga ämbete som biskop kommer uppslutningen i Uppsala att påverkas.
Hur går det då med de präster som inte vill viga samkönade par? Jo, de ska naturligtvis befrias från den skyldigheten. Ja, ni läser rätt. Men är det någon som tror på en sådan utfästelse? Nej, det vore alltför naivt. Vi minns hur det gick med en liknande utfästelse 1958. Svenska kyrkan har ingen trovärdighet i en fråga av detta slag. Eva Brunne sa i radions P1 den 21 ds att krafttag ska tas för att komma åt dissidenter. Det är åtminstone klarspråk. Barbro Westerholm ger henne sitt fulla stöd.
Redan nu måste den som vill studera teologi i avsikt att efter avslutade studier vigas till präst förklara sig villig att samarbeta med kvinnliga präster i full utsträckning. Det är ingen vågad gissning att samma krav snart kommer att ställas när det gäller att viga samkönade par.
Kyrkomötets beslut öppnar stora möjligheter för präster som inte tar sina prästvigningslöften på allvar, att öka sin popularitet. Kom till mig! Jag viger er hellre än gärna! Två av dem uttalade sig i Katrineholms-Kuriren den 23 oktober och var mycket positiva. Vi ställer upp!
En dag som denna förtjänar RFSL och HBT-folket en eloge för att det mullvadsarbete, som de bedrivit under rätt många år, nu har lett till önskat resultat och en ytterligare förminskning av svenska kyrkans trosinnehåll. Men vi andra frågar oss med både oro och nyfikenhet. Vad blir ert nästa krav? Vi vet ju att frågor som till exempel polygami och eutanasi redan har nämnts. Under hänvisning till att kärleken överskuggar allt går det nog att hitta ett och annat citat från Bibeln som stöd för sådana krav, kanske särskilt för kravet på eutanasi. Och sen kan ju alltid hänvisning göras till Salomo med sitt rikligt tilltagna harem.
Svenska kyrkan menar alltså att den bara går i spetsen för en ändrad syn på äktenskapet och att andra kyrkor kommer att följa efter. Denna uppfattning är så övermaga att den gränsar till hybris. Både den katolska och den ortodoxa kyrkan har klart deklarerat att de inte kommer att bli några följeslagare på denna avfallets väg. I samma anda har vi, som inte velat anpassa oss efter opinionsvindarna, beskyllts för att vara lite eller kanske mycket efterblivna. Jag betackar mig för en sådan klassificering. Möjligen är vi lite mer bibelkunniga och lite mindre rädda för att provocera än de som flyter med i mittfåran och även lite mer rädda om våra samveten. När jag läser att kyrkofullmäktiges ordförande menar att homosexualitet är det naturligaste som finns börjar jag dock undra om jag månne lider av dyslexi. Men jag läser en gång till och kan bara konstatera att jag läst rätt. Då funderar jag vidare. Har dessa HBT-människor aldrig funderat över livet som de fått? De har alla heterosexuella föräldrar att tacka för det. En värld av HBT-människor, om nu en sådan skulle kunna tänkas, är dömd till undergång. Med detta i tankarna är det nog trots allt lättare att betrakta det heterosexuella samlivet som det normala, inte det homosexuella. De gjorde den gamla svenska kyrkan. Tveksamt är om den nya religionen, svenska folkkyrkan, gör det.
Allan Sunnliden