Den här krönikan har legat på lut en längre tid men nu är den mogen att skrivas. Det senaste året har det byggts i vår lilla stad eller rättare sagt grävts.
När man har färdats genom staden har den väg man kunnat ta ändrats titt som tätt. Ibland har det ändrats flera gånger under samma dag.
Här utanför tidningen har vi en längre tid haft sällskap av en grävmaskinist och en spadentreprenör, två trevliga killar. De har tydligen tyckt detsamma om oss för de har stannat kvar länge här. Deras kompisar har kommit titt som tätt med pryttlar till bygget och dessa pryttlar har allt som oftast ställts på våra parkeringar.
För er som inte har haft närkontakt på detta vis så har det räckt att försöka åka från ena sidan till andra i staden för att märka vad som händer.
Jungfrugatan är ett exempel på grävmaskinernas framfart och att asfalten tagit slut. Sedan en tid tillbaka är gatan öppnad men att köra på den är förenat med fara för tandlossning bland alla gröpper.
Priset togs ändå häromkvällen efter en inköpstur till Lövåsen. Jag tänkte ta den snabbaste vägen genom staden mot Vingåker via Vasabron. Men det sket sig ordentligt, nu var det avstängt i filen mot centrum igen! För vilken gång i ordningen vet jag icke.
Men en sak har jag förstått nu. Nu vet jag var personalen är som borde undervisa, vårda sjuka och hjälpa gamla är! De har köpt grävmaskin och gräver.