Morgonen denna torsdag börjar med att skolans rektor Susanna Ölander Borg har en genomgång. Hon avslutar med att alla måste fortsätta följa de gemensamma trivselregler som är beslutade för kommunens skolor. Det ska vara lika överallt, det ska gå att känna igen sig.
Jag tar en stunds snack med Olov Kristensson, skolans stödperson och handledare för elevassistenter, som ger en bild av hur skolan jobbar idag.
– Visst har vi stora utmaningar framför oss i skolan. Det gäller för oss att kunna lyfta och utveckla dem med språksvårigheter och dåliga skolkunskaper över huvud taget. En del av lösningen är att få bort känslan av att vara utanför och inte tillräcklig. Det krävs tydliga ramar och mycket stöd. Vi har precis anställt en man och kvinna som är arabisktalande som extra stöd och för att öka tryggheten för alla, berättar han.
Efter denna introduktion tar jag mig ut i korridoren och blir genast haffad av ”Gugge”, Gunilla Gillberg, som säger att hennes elever vill träffa mig. Hon jobbar med en liten grupp i samma sal som för 30 år sedan. Jag får svara på många bra frågor. En av grabbarna undrar över var tidningen har fått uppgifter om gängbråk ifrån.
Jag berättar då att det är uppgifter polisens spaningsgrupp lämnar om hur gäng försöker etablera sig och att vi även får tips från föräldrar och elever om hur situationen ser ut.
Därefter tar jag mig vidare, sätter mig och snackar med ett gäng grabbar och ställer frågan om de känner sig otrygga.
– Nej, det gör vi inte, säger alla med en mun.
– Jag har blivit attackerad en gång, men det är inte något jag har burit med mig, det här sker i den här åldern, säger en av dem.
Nu går färden vidare upp i en mattesal, här undervisar Malin Carlsson. Dagens lektion går ut på att lära sig formelbeskrivning med visuella hjälpmedel. Med hjälp av olikfärgade tändstickor byggs sjöbodar bredvid varandra. Antalet som går åt för att bygga flera sjöbodar i bredd ska beskrivas i en formel.
Är det alltid så här lugnt och tyst på lektionen?
– Ja, för det mesta, men om vi ska samtala om en uppgift höjs ljudet, vi är ganska pratiga av oss, avslöjar Hanna Löfving.
Nästa besök blir på en lektion i religion, där hinduismen behandlas. Eleverna kommer indroppande då och då, de har haft simning i Duveholmshallen och alla blev inte klara samtidigt. Detta löser läraren Ingela Wallace genom att låta eleverna redogöra för vad lektionen hittills har handlat om. När alla är på plats är det dags att visa film – och då visar det sig att tiden har stått still. För 30 år sedan var det VHS-banden som trasslade, nu är det datorkontakterna som strular. Filmvisningen flyttas till eftermiddagen.
Väl ute i korridoren kommer två tjejer småskrattande, det är Ifrah Abdirahman och Yarra Ahmed.
– Vi trivs jättebra här, säger de med en mun.
– Jag har inte gått så länge här, men det känns redan bra och alla är snälla, säger Yarra Ahmed.
Jag besöker en NO-sal och det första som sker när jag kliver in är att jag blir beskjuten. En pingisboll kommer farande och det är Tindra Skoog och Felicia Marton som står för skottet. Synden straffar sig direkt. De hade konstruerat en katapult av glasspinnar, gummisnoddar och pinnar. En av pinnarna vid försöket brast.
– Nu har vi fått lite att tänka på. Vi måste hitta kraftigare pinnar så det här inte händer igen, men det är jätteroligt att både tänka teoretiskt och utföra ett praktiskt experiment, säger Felicia Marton.
Lunchen kallar. Kupolens mat har bra rykte så kosan styrs mot den gamla före detta tennishallen. Det serveras pannkakor, det är ju torsdag. Tallrikarna fylls snabbt med de två varianterna, ostpannkaka eller tunnpannkakor med flera sorters sylt.
– Det här är kanongott, säger Melvin Heljedal medan tallriken fylls.
Jag sätter mig vid ett bord hos bland andra Abdi Rahman och Pontus Seger.
– Det här är min kompis, säger Abdi Rahman om Pontus Seger och ger honom en kram.
De berättar att de hänger ihop även på fritiden ibland och att det är roligt med vänner från alla länder.
Ljudnivån är ganska bra i matsalen. Det går att prata och höra varandra i vanlig samtalston. På väg från matsalen ansluter Ismail Mohammed och även han tycker att skolan är bra och att han trivs.
Ett besök på Dazzet är också en nödvändighet. Den gamla idrottshallen som har varit spelplats för många band genom åren är i dag plats för håltimme och rastaktiviteter. Det finns gott om spel att ägna sig åt. Runt ett biljardbord står Natalie Sundqvist, Wilma Sterner, Alexander Nilsson och Robin Dahlin. De spelar färg och då är det alla mot alla som gäller. Bakom sig har de en fondvägg målad i starka färger, det är samtalston som gäller i rummet. Ingen behöver skrika sig hes för att göra sig hörd.
Tillbaka i personalrummet möter jag rektor Susanna Ölander Borg igen. Hon trivs.
– Jag tänker bli kvar länge på Söder. Jag har arbetat på många olika arbetsplatser men ingen som denna. Personalen är jättebra och det finns en själ här som jag inte har funnit på någon annan plats, berättar hon.
Det är dags att summera dagen. Jag kan konstatera att tiden i viss mån har stått still. Det är andra ansikten men glädjeämnena och problemen är desamma som för 30 år sedan.