På 90-talet drog många Eskilstunaungdomar till London och jobbade. Det var lätt att fixa kneg på restauranger och i butiker, britterna kunde ännu inte stava till Brexit och just svenska 20-någontingare var eftertraktade i servicesvängen. Pålitliga, punktliga och plikttrogna.
Jag och fotografen Alice for efter och gjorde reportage om deras vedermödor på pubar och i klädaffärer. Att vi alls fick ihop något var på håret, för redan under första tunnelbaneturen tappade vi bort varandra. Det här hände sig vid den tiden då mobiltelefonen ännu inte var en självklar utväxt på varje kropp, vi hade bara en med oss. Den låg i Alice´ väska. I min låg adressen till hotellet. Ja, ni fattar. Allt höll på att ta slut innan det ens börjat. Men så småningom förde ödet ändå oss samman igen och vi kunde börja jobba.
Det jag minns bäst är tjejen som vek tröjor för glatta livet i en något noblare klädbutik. Kunderna fick på inga villkor ges intryck av att hon inte bara stod och hängde och väntade på att de skulle öppna plånboken. Nej, rask och energisk skulle hon se ut och dessutom alltid ha något för händer. Ingen rast och ingen ro! Så fort det blev en smula stiltje i ruljansen vek hon sig därför igenom en trave tröjor trots att de redan låg i prydligt hopvikta högar.
Att fuska var inget alternativ eftersom hon aldrig kunde vara säker på att det verkligen var en kund som klev in över tröskeln. Det kunde precis lika gärna vara butikschefens förlängda arm som smög runt inkognito för att kolla upp att ingen gick och slog dank.
Har tänkt en del på henne på sistone eftersom det känns som om butikspersonalen även här i Sverige blivit allt hårdare hållna. Och därmed allt aggressivare. Det är numera stört när omöjligt att gå runt och titta på grejer utan att ständigt bli påflugen. Att glutta på tröjor, badtvålar och skor i egen takt går bort. Först måste man snudd på slå sig igenom en armé av övertrevliga servicemänniskor som vill leda en på rätt spår mot kortläsaren.
Att någon kommer fram EN gång och frågar om man vill ha hjälp är helt OK. Men om man då svarar att "Tack, men jag vill bara titta lite" - skulle man då möjligen kunna få fortsätta sin rekogniceringstur i lugn och ro?
Nejdå, innan en gris hunnit blinka är de i gång igen. Stanna till lite extra länge vid någon persedel, och VIPS, är tjänsteanden framme igen och tjoar: "Ja, visst är det fina färger, jag har precis en sån själv" i ens öra.
Tack för infon, men kan jag få vara i fred nu?
Nix pix, snart är det dags för en tredje attack - och nu kan det handla om att kommunicera att, säg, tre burkar duschkräm med fördel kan inhandlas till priset av två.
Jag fattar att hela deras utbildningsprogram går ut på att "se kunden" och allt det där, och att det är hårda tider för detaljhandeln. Särskilt i den centrumhandel som åderlåtits till förmån för bilburna köptempel och näthandel.
Det snudd på skär i hjärtat när man betalar och kvinnan i kassan säger "du vet väl att du kan handla av oss på nätet också".
Ja, det vet jag, men hur ska det då gå med ditt jobb, tänker jag. Och det ser jag på henne att hon också tänker.
Men som anställd måste man följa de instruktioner man får och hålla skenet uppe.
Med förbehållet att jag mig själv ovetande omger mig av en air av rutinerad butikssnattare som anses kräva intensiv punktmarkering känner jag mig föranledd att utbrista:
Hur vore det att tänka igenom instruktionerna ett varv till och tagga ned de systematiska trevlighetsattackerna?
Man kan tappa köplusten för mindre. Och välja nätet på pin kiv.
* * *
Bäst just nu: