- Min mamma var från Lenhovda. Hon hade en normal uppväxt och flyttade till Stockholm och arbetade som hembiträde. 1936 fick hon mig. I juni 1937 tog myndigheterna hand om mig för hon vanskötte mig. Hon blev psykiskt sjuk, berättar Alf Karlman.
Han framhåller att hans barndomsupplevelser är en västanfläkt jämfört med vad andra fosterhemsbarn gått igenom. Under sina första sju år hade han sex föräldrar: de biologiska, fosterhemsföräldrarna och paret som adopterade honom. I fosterhemmet hade han velat stanna. I adoptivhemmet i Eskilstuna var det välbeställt men känslokallt.
- Jag har valt att se: jag blev omhändertagen. Jag har valt att inte se de negativa sidorna. Jag har klarat mig själv, säger han.
Han har engagerat sig i debatten för dem som är sämre lottade och är besviken på den politiska uppgörelse som nu har träffats. Den beslutade ersättningen på 250- 000 kronor är alldeles för låg anser han; den räcker inte till de behov som finns hos människor som fått en dålig start i livet. Ersättningen gäller dem som allvarligt farit illa i samhällets vård mellan 1920 och 1980. Utredningen av frågan konstaterar att övergrepp och allvarliga försummelser förekommer även i dag, och att omedvetenheten är anmärkningsvärt stor.