Morgan Alling är för de flesta kanske känd som den leende skådepelaren från Let´s Dance. Men hans självbiografi ”Kriget är slut” förklarar också allvaret som finns i hans blick.
Vi får följa honom från de tidiga åren då han, utan att själv förstå det, lever i en fullkomligt kaotisk miljö med en alkoholiserad mamma som umgås med missbrukare och kriminella. Människor som kan vara välvilliga och kärleksfulla i ena stunden för att i nästa, när de blivit berusade, slänga iväg en handflata som bränner till i ansiktet på Morgan. Scenerna som visar fram riktigt dåliga föredömen och kluvna signaler, staplas på varann och blir tung läsning.
Man förstår snart att Morgans ständiga busstreck och skämt, egentligen är rop efter att bli sedd och omtyckt. Humorn är hans vapen, ett sätt att charma, avväpna och runda av tillvarons vassaste kanter. Uppväxten är fylld av uppbrott och svek. Han får hoppa mellan fosterhem, skolor, barnhem och ständigt nya ansikten, nya koder att förhålla sig till. Med tiden blir han en social kameleont som snabbt kan läsa av en skolklass, se vem man ska akta sig för, vem som är mobbaren som kommer att ge sig på ”barnhemsungen”. Han får svårt att lita på människor och väntar bara på att den som är vänlig snart ska visa en helt annan sida.
Man kan läsa boken utifrån flera perspektiv. Av nyfikenhet, för att se vad som döljer sig bakom en känd persons ansikte. Av samhällsintresse, under ytan finns här en ganska frän kritik av 70- och 80-talets fosterhemspolitik där man inte tillräckligt noga undersökte miljön där fosterbarnen placerades. Man kan också läsa den för att förstå något av varifrån konstnärliga drivkrafter får sin laddning - det påtvingade utanförskapet, viljan att bli sedd, att bli älskad, att få revansch. Morgan Allings uppväxt har i all sin hårdhet förmodligen gett honom insikter, inte minst i personkännedom, som han har användning för på scenen. Han antyder det själv i sitt tidiga intresse för Charlie Chaplin – mannen som blev rik på att härma sin alkoholiserade far.
När Morgan blir lite äldre hittar han den ventil han behöver i skådespeleriet. Här får han agera och visa sina känslor utan att någon skriker åt honom att sluta. Och – inte minst – han får göra det på ett konstruktivt sätt. Att sorg och smärta annars lätt kan hitta sitt utlopp i missbruk eller kriminalitet har han sett bevis på. Än mer förstår han det när han slutligen får träffa sin mamma igen. Hon ger honom svar som får honom att i någon mån försonas med allt som hänt.
Jag kommer ibland att tänka på Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” när jag läser. Dels på grund av beskrivningarna från missbrukarhem. Men också för att det i båda böckernas ges exempel på hur den som växer upp i de här miljöerna inte nödvändigtvis blir missbrukare själv, utan reagerar med ett tidigt ansvarstagande både för sin egen- och andras situation. Alakoski valde romanformen, Alling istället att skriva en biografi som inte duckar eller tar några omvägar ens runt det som fortfarande måste göra ont att berätta om.