Frustrationen och oron är stor i Forsa by, drygt en halvmil sydväst om tätorten. Orsaken är den drygt 25 meter långa bron som är den enda vägen över Lillsjöns vatten till byns södra ände.
Bron är en del av de 750 meter enskild väg som Forssa bruks vägsamfällighet ansvarar för. Tolv av fastighetsägarna i samfälligheten är helt beroende av den för att kunna ta sig till och från sina hem, näringsverksamheter och fritidshus.
Bron dömdes ut för flera år sedan av konsulter som samfälligheten anlitat. Sedan dess har fundamenten fortsatt att vittra sönder och träet att murkna. Desperationen bland byborna är i dag stor. Det bekräftar några av dem för KK, men vill inte uttala sig innan samfälligheten fått chansen att träffa kommunen om sina problem.
Det kan vara sista chansen.
Vägsamfälligheten har försökt i tio års tid att hitta lösningar på problemet. Alla alternativ kokar ner till blott två realistiska åtgärder: reparation eller nybygge.
Men samfälligheten är för liten och vägen för kort för att bron ska vara berättigad statliga bidrag. Trafikverket säger nej till undantagsbidrag. Tekniska verken, som driver en kraftstation på brons södra sida, vill inte skjuta till pengar.
En reparation skulle kosta den lilla samfälligheten minst 2,5 miljoner kronor före moms. En ny bro skulle kosta ännu mer, från sju miljoner kronor.
Ställda inför dessa kostnader, har samfälligheten länge hoppats på en revidering av bidragsförordningen som diskuteras på departementsnivå. Men om och när en sådan blir verklighet, kan det vara försent.
Då kan en olycka redan ha skett, vilket medför ett annat dilemma för samfälligheten: då kan styrelsen hållas personligt ansvarig.
Brons bärighet är inte beräknad eller klassificerad av Trafikverket. Ändå måste den trafikeras av service- och godstransporter och kunna hålla för tunga räddningsfordon. I dag kommer sop- och slamtömningsbilarna så tomma som möjligt för att minska belastningen.
Situationen beskrivs som ohållbar. Som en sista utväg söker vägsamfälligheten därför hjälp av kommunen.
Byborna noterar att den tidigare har bidragit med miljonbelopp till Duwfeholmsbron. Även i Forsa finns en värdefull kultur-, natur- och friluftsmiljö som gagnar turism och näringsverksamhet, vilket byborna hoppas att kommunen ska beakta.
Många enskilda vägbroar klarar inte kraven på säkerhet. För att de ska bära i stället för brista skulle staten behöva skjuta till mer än en halv miljard kronor i reparationsbidrag. Minst.
– Det är ett växande jätteproblem, säger Christer Ångström, regionansvarig för bland annat Södermanlands län inom REV, Riksförbundet enskilda vägar.
I landet finns cirka 4 000 enskilda betongbroar som är berättigade till statligt bidrag. Många är i stort behov av renovering. En beräkning som Trafikverket gjorde fram till 2014, visar att cirka 800 broar inte klarade bärighetskravet 64 ton.
– Nu har Trafikverket öronmärkt 25 miljoner kronor till detta. Men det är ett väldigt litet belopp i sammanhanget.
I beräkningen som Ångström hänvisar till räknade Trafikverket kallt med ett framtida bidragsbehov omkring 520 miljoner kronor. Det säger dock ingenting om hur stort problemet är för de samfälligheter som likt den i Forsa saknar rätt till bidrag. Det är oklart hur många sådana broar det finns.
I förslaget till revidering av bidragsförordningen ingår att de som inte har rätt till bidrag ska kunna få ett engångsbelopp till höga renoveringskostnader. Det har dock inte hänt något i frågan på flera år.
Forsaborna vågar därför inte vänta på en eventuell bidragsreform som kanske ändå inte garanterar dem stöd.
Förlorad bärighet påverkar företagandet och livet på landsbygden direkt, anser Christer Ångström. Jord- och skogsbruket är beroende av fungerande, säkra broar för sina tunga transporter.
– Till slut tar broarna slut även för personbilarna.