Förra fredagen, alltså den 27 augusti, meddelade landstingsrådet Jörgen Danielsson (S) att han avgår med omedelbar verkan. Det fick han inte. Om inget extra inträffar, det vill säga om landstingsfullmäktige inte kallas till ett extra möte, är Danielsson landstingsråd och landstingsstyrelsens ordförande till den 26 oktober.
Även om Danielsson slutat jobba som landstingsråd sitter han formellt kvar på sin post tills fullmäktige godkänt hans avskedsansökan.
Partiet, alltså Socialdemokraterna, har utsett sjukvårdslandstingsrådet Åsa Kullgren från Flen till ny ordförande i landstingsstyrelsen. Men hon kan inte tillträda förrän hon är vald av fullmäktige som inte kan välja förrän Danielsson avsägelse godkänts. Tills det sker tjänstgör landstingsstyrelsens vice ordförande, Ylva G Karlsson (MP) Forsa i Östra Vingåker.
Den formella avgångsprocessen har alltså ännu inte ens börjat. En vecka efter det att Jörgen Danielsson meddelade sin omedelbara avgång hade han ännu inte skickat in sin formella ansökan om att befrias från sina uppdrag. I torsdags ville han inte ens svara på frågan om när han lämnar in sin avsägelse. ”Media får själva ta reda på när jag lämnar in min avskedsansökan”, löd hans något bittra svar.
Så länge han formellt sitter kvar har han 52 000 kronor i månaden har han ingen anledning att ha bråttom.
Småpartier på gång
Debatten om arvodesmyglet, de tysta överenskommelserna i landstinget, överskuggar landstingspolitiken i den här valrörelsen. De slarviga, reglementsvidriga besluten har kallats Danielssonkultur. Men det är en kultur som Danielsson ärvt. Möjligen utvecklade han den.
I skrivande stund är det inte klarlagt om, hur mycket och i så fall när Lotta Finstorp (M) och Marie-Louise Forslund Mustaniemi (KD) fick veta att de tog emot högre arvoden än vad som beslutats i reglementsenlig ordning. Men det åligger alltid ansvariga politiker att ta reda på vad de bör veta. Politiker ska inte få komma undan med att säga att de inte visste att de fick för mycket betalt.
Arvodesaffären har gjort att några småpartier plötsligt ser en möjlighet att komma in i landstingspolitiken. Sjukvårdspartiet, VTL i Vingåker och Framtidsdemokraterna i Katrineholm har gått samman med en gemensam lista. På listan finns också några kandidater från Piratpartiet som dock kallar sig fristående.
Meningen är att småpartierna i dag, två veckor före valet, ska besluta om ett valprogram. Även om de lyckas tror jag att entusiasterna blir besvikna över att missnöjet, trots allt som hänt, nog inte räcker för att ge dem plats i landstinget.
Gruppbilder
I Katrineholm har alla fyra borgerliga partier nu presenterat sina olika valprogram. Dessutom har de gemensamt pesenterat ett tidningsliknande valmaterial som de kallar Alliansen Katrineholm, Byt spår efter 90 år.
På förstasidan ser vi en helsides gruppbild med Lars Härnström (M), Inger Fredriksson (C), Ewa Callhammar (FP) och Joha Frondelis (KD). På sidan två ser vi en halvsides gruppbild med Inger Fredriksson (C), Lars Härnström (M), Joha Frondelius (KD och Ewa Callhammar (FP).
I tidningen presenteras de fyra partiernas toppar i ordningen: Callhammar, Frondelius, Härnström och Fredriksson.
Jag antar att avsikten med den varierande ordningsföljden är att likställa de fyra kandidaterna. Men alla vet, att om väljarna hörsammar uppmaningen att byta spår efter 90 år, alltså rösta för maktskifte, så är det ändå bara en som kan bli kommunstyrelsens ordförande.
Solist mot kvartett
I riksdagsvalet står striden mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Eller mellan Sahlin/Östros och Reinfeldt/Borg. I kommunvalet i Katrineholm står striden mellan Göran Dahlström och en kvartett. Hur lätt är det för en kvartett att vinna mot en solist?
Jag fastnar på en formulering i alliansens gemensamma artikel under rubriken ”Katrineholm – den storstadsnära landsbygdskommunen”. Den lyder: ”I stället för att se hinder ska katrineholmaren se möjligheter”.
Att det skulle ha smugit sig in en Socialdemokrat bland författarna ser jag som uteslutet. Men till saken hör att Socialdemokraterna i den här valrörelsen har försökt lägga rabarber på ordet möjligheter. Socialdemokraterna beskriver Sverige som Möjligheternas land. Vingåker är Möjligheternas kommun. Katrineholm blir också en Möjligheternas kommun i de lokala Socialdemokratiska riktlinjerna. De borgerliga partierna vill få oss att se möjligheterna.
I det fördolda
Vi är mitt i valrörelsens slutskede och mer spännande än så här är inte årets valrörelse. I alla fall inte än.Förra veckan undrade jag om det bara är jag som tycker att valrörelsen är väldigt tam. Det har visat sig att det inte bara var jag som saknade nerv i valrörelsen. Många har sagt sig dela min känsla. De som inte gör det är mestadels personer som aktivt borde se till att höja temperaturen.
Nu syns det visserligen i gatulivet och i torgbilden att det snart är val. Men valrörelsen känns fortfarande riktigt mesig. Förhoppningsvis släpper partierna och politikerna loss de sista två veckorna.
Ewa Callhammar är fortfarande bekymrad över vad som ska hända med Kullbergska sjukhuset. Det har hon anledning att vara även om Gudrun Lindvall (MP) tycks ha fått för sig att Kullbergskas existens för alltid är räddad och att det inte behöver talas mer om den saken. Jag vet inte vad Gudrun Lindwall grundar sin optimism på. De krafter som vill lägga ner Kullbergska arbetar fortfarande i det fördolda.
Det bara känns så
Just nu verkar inte ens sjukhusfrågan tända någon gnista i den lokala valrörelsen i Katrineholm. I Vingåker borde temperaturen vara på topp med tanke att både VTL och de Socialdemokratiska blankröstarna verkar vara på alerten. Men vad gör Vingåkerspolitikerna då?
Jo, de ställer in det kommunfullmäktigesammanträde som var planerat och aviserat att hållas mitt i valrörelsen!
Som skäl anges brist på ärenden. Meningen var att ett förslag till ny politisk organisation skulle behandlas. Men kommunstyrelsen, som härom dagen hade saken på sin agenda, ville inte lägga fram något förslag. Det känns som om det politiska etablissemanget i Vingåker (läs Björn Andersson och Camilla Anglemark) hade ingått en tyst överenskommelse om att vara tysta.
Så är det naturligtvis inte. Det bara känns så.