När jag gick i femman var det en kille i klassen som brukade rita snoppar på svarta tavlan. Där satt man i bänken och tuggade i sig sin smörgås på frukostrasten och undrade varför han gjorde så. Budskapet var väldigt otydligt och det var bara killen själv som tycktes finna nöje i bilden han skapade. Om han ville ha något sagt så fattade vi inte vad det var.
Detta var före mobiltelefonens tid. Nu finns det ju somliga som gör det enklare för sig än att använda krita och elementär tecknarbegåvning inför en påtvingad publik. De tar en bild på sin egen snopp och skickar bilden till en kvinna. Vad de vill ha sagt är lika otydligt som det var 1965.
Förutom teknikens framsteg så finns det en betydande skillnad mellan den ritande 11-åringen och dagens avsändare. Många är vuxna män, män med ansvarsfulla uppgifter i samhället och fru och barn. Vad är det med dem? Vad vill de ha sagt? "Jag är så frustrerad för att du har mer makt än jag"? "Jag vill störa dig"? "Du har i alla fall ingen sån här"?
Ja, inte vet jag. Det är i varje fall inget tecken på begåvning. Och är det ägnat att vara en invit åtföljs den inte av någon attraktionskraft.
Man skulle kunna säga att det inte är ett framgångsrikt koncept, oavsett syfte.