”Jag känner mig djupt hedrad”, sade filmregissören Roy Andersson när han härom dagen kommenterade beskedet om att han får årets Leninpris. Jo, ni läste rätt, Leninpris!
Priset är instiftat av författaren Jan Myrdal, som för ändamålet bildat något som kallas Jan Myrdal-sällskapet.
Det uppstod naturligtvis en viss debatt om att det i Sverige år 2009 instiftades ett pris till Lenins ära och den då tillträdande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, historikern Peter Englund, instiftade ironiskt en motsvarighet, Pol Potpriset. Pol Potprisets mottagare skulle utses av en jury bestående av Englund själv och hans katt.
Gränslös
Reportagebyrån TT Spektra frågade Roy Andersson hur det känns att ta emot ett pris med Lenins namn på. Andersson svarade:
”Jag tycker det känns bra. Inga problem alls. Det blev revolution i Ryssland och Lenin ledde den, men det gick inte att förutse hur den skulle utvecklas efter det. Jag sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen. Det hade varit väldigt olyckligt om tsarväldet hade fortsatt.”
Andersson må vara en konstnärligt framstående filmregissör. Gräns-överskridande. Men hans politiska naivitet kräver inget gränsöverskridande. Den är nämligen gränslös.
På frågan om var han i dag har sin politiska hemvist svarar han att han känner sig ”som en folkbildare med hjärtat till vänster”. På den mer direkta frågan om han är socialist säger han att han är ”mer åt det socialdemokratiska. En socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner”.
Folkbildare?
Riktiga folkbildare – socialister, liberaler, konservativa, eller vilken riktning de än kan ha (möjligen med undantag för kommunister) – tar sig för pannan!
Tror sig veta
Det är naturligtvis svårt för en antagligen ganska fattig konstnär att tacka nej till 100 000 kronor. Det är en bra prissumma. Jan Myrdal är inte snål, i varje fall inte när det handlar om att hedra Lenins minne. Men lite snyggare borde Roy Andersson ha kunnat motivera sin glädje över pengarna.
Man kunde ju inte förutse vad som skulle hända efter revolutionen, säger Andersson. Alltså efter 1917. Men år 2010 behöver vi inte förutse vad som hände sedan. Vi vet! Eller förresten, gör vi det?
Jag är rädd för att alltför många vet tillräckligt lite för att tro, att det Roy Andersson säger och kanske tror sig veta är sant.
För det första så var tsarväldet avskaffat när den så kallade oktoberrevolutionen ägde rum. I februari genomförde socialister och liberaler tillsammans den revolution som tvingade tsaren att abdikera den 2 mars. Den 15 mars tillsattes en provisorisk regering bestående av socialister och liberaler.
En statskupp
Lenin befann sig i landsflykt Schweitz och tog sig hem med hjälp av Tyskland, bland annat via Sverige. I St Petersburg den 7 november och den 12 november genomfördes den så kallade oktoberrevolutionen av bolsjeviker och kommunister – en beväpnad revolt mot den sittande regeringen. Med dagens terminologi skulle den kallas statskupp.
Den här historieskrivningen är ett hopkok av uppgifter från olika källor och Jag kan inte garantera att den är sann till 100 procent. Men tidpunkterna och beskrivningarna av händelserna i februari och i oktober 1917 är oomtvistade.
Den berömde svenske filmregissören är således djupt hedrad över att ta emot ett pris till minne av en uppviglare som genom en statskupp stoppade en demokratisk utveckling för att införa ett politiskt system med svält, våld, terror och massmord. Någon borde göra en film om det. En politisk skräckthriller.
Inspirerande gåta
Hur en hemlig person kan föreslås väljas till ett offentligt politiskt uppdrag är för mig en gåta som också skulle kunna inspirera till en bok eller ett filmmanuskript. Det här nämligen precis vad som hänt i verkligheten i Katrineholm. Valet är inte genomfört och det återstår att se om det kan genomföras, men förslaget finns i handlingarna till nästa kommunfullmäktige.
Det är Katrineholms arbetarekommun som genomfört nomineringen, som i handlingarna ser helt normal ut. I fullmäktiges offentliga handlingar står den föreslagnas namn och de som nominerat honom vet naturligtvis vet säkert att det handlar om rätt person. Problemet är bara att den berörda personen inte antas kunna visa sig öppet under eget namn. Han har nämligen en hotbild mot sig som gör att han lever under skyddad identitet!
Det betyder bland annat att han inte förekommer i folkbokföringen, inte heller i några andra register och, såvitt jag vet, att han inte har någon adress under sitt egentliga namn.
Kan inte vara lätt
Frågan är alltså om en person med skyddad, det vill säga hemlig identitet kan väljas öppet till ett offentligt uppdrag? Ingen verkar veta och Arbetarekommunens ordförande, riksdagsledamoten Fredrik Olovsson, verkar tagen på sängen när han får frågan.
Juristen, som Katrineholms-Kurirens Marlene Hamsch frågat säger så här:
”Kommunen kan inte välja någon som man vet inte uppfyller lagens krav på valbarhet. Det måste kunna gå att kontrollera. Antingen måste den som ska väljas visa kommunen ett papper på vad som gäller, eller också får man avstå”.
Om karlen finns i röstlängden är han förstås valbar. Men om han inte är registrerad någonstans så finns han inte heller i röstlängden. Betyder det i så fall att den som har skyddad identitet mister sin rösträtt och valbarhet?
Och hur ska kommunen få bekräftat att personen verkligen är skriven i den kommun där han ska väljas?
Frågorna är många och än saknas svaren. En sak är klar: att leva under skyddad identitet kan inte vara lätt. Och jag kan inte tänka mig att en ”hemlig” person kan ha ett offentligt uppdrag.
Den 15 februari var det meningen att han skulle väljas. Vi får se hur historien slutar.