Tänk vad tiden går fort. På lördag är det åter dags för schlagerfestivalen. Fast när jag tänker efter så är väl schlager något av det minsta som moderna bidrag är. Att följa sin tid är alldeles utmärkt, och jag har svårt att se att Alice Babs i folkdräkt sjungandes "Lilla stjärna" (1958) i någon nutida variant. Melodifestivalen har varit mig nära ända sedan 1966 då Svante och Lill kom tvåa i Eurovisionstävlingen. Och resten av 60-tal och 70-tal och stora delar av 80-tal har jag varit en någorlunda trogen tittare och lyssnare. Under 90-talet mer sporadiskt. Under 2000-talet med det nya konceptet, har jag inte missat mycket.
Om man vill, vilket man kanske bör undvika, vill går det att se en gäng gamla schlagerfestivalfinaler på SVT;s arkiv. Ta då fram skämskudden. Det som då tycktes fantastiskt har av tidens tand förvandlats till pinsamheternas afton. Samtidigt kan man få ett gott skratt år dåtidens frissor, kläder och koreografi i den mån någon sådan fanns.
Åter till lördag. Ja! Jag kommer att sitta som nitad framför teven. Ja! Jag kommer att droppa ett antal mer eller mindre syrliga kommentarer på Facebook. Och ja! Jag kommer med att följa varje lördag med skräckblandad förtjusning.