De är duktiga i Högsjö kultur- och teatergrupp. Folk drar gruppen också till bygden, eftersom den brukar spela flera föreställningar per år för utsålda hus i den lilla bruksorten Högsjö.
Högsjö kultur- och teatergrupp är ett fenomen, och har nått dit den är i dag tack vare hårt arbete, engagemang och kvalitetstänkande. Vad man än tycker om genren folklustspel och buskis kan man inte låta bli att imponeras av att människor viger en så pass stor del av sin fritid till att göra teater. Det handlar ju inte bara om skådespelarna. Det är stora insatser som krävs också när scener ska byggas, ljus ska sättas, kläder ska sys och tvättas och strykas mellan föreställningarna, jobb som inte betalar sig i form av applåder och skrattsalvor från publiken.
Nyskrivet
I lördags var det premiär för Arvet efter Arne. Ett nyskrivet folklustspel som ges på en friluftsscen i anslutning till Högsjö värdshus.
Bakom manuset står Micke Andersson och Fredrik Andersson, som också har regisserat och även medverkar i varsin roll. Arvet efter Arne har alla klassiska ingredienser som ett folklustspel ska ha: kärva personer med gott hjärta, kärlek, skurkar och förväxlingar.
Bonden Johan (Bengt Rudin) och hans hustru Karin (Bodil Westin) har slitit och byggt upp gården som ägts av Johans far, Arne. Nu har Arne gått bort och gården ska äntligen bli deras.
Så blir det nu inte. Deras son, Ragnar (Bengt Andersson), snäll men bortkommen på grund av ett olyckligt talfel (uttalar bokstaven ”r” som ”l”), får ärva hälften av gården och pengarna, resten går till en okänd bror till Johan, Bill från USA (Micke Andersson), som kommer tillsammans med fästmön Margaret (Ida Andersson), för att hämta sitt arv.
I persongalleriet finns också den karltokiga pigan (Carola Karlsson), den motsträvige drängen (Fredrik Andersson ) en försupen advokat (Hans Hedman) och en nyfiken granne (Roland Karlsson).
Alla känner igen sig
Dramat rymmer element hämtade såväl ur klassiska sagor, Fem myror är fler än fyra elefanter och Emil i Lönneberga. Alla känner igen sig och vet vad som ska hända. Anrättningen är kryddad med lite lyteskomik, lite anspelningar på tidelag och så en massa supar i tid och otid.
Det hela är med andra ord precis så under bältet och lättköpt som en person som inte gillar genren kan befara. Som tur är tillhörde premiärpubliken anhängarna av buskis, och hade hjärtligt roligt åt framför allt Bengt Anderssons elastiska porträtt av sonen Ragnar.
Alla i ensemblen gör visserligen ett bra jobb, men Bengt Anderssons skådespeleri står i särklass. Han har tajming och använder kroppen på ett sätt som skulle kunna vara inspirerat av slapstick-stjärnor som Robert Gustafsson, Nils Poppe och Gösta Ekman.
Jag måste också ge beröm till Eva Pilat som har hjälpt ensemblen med sången och rösterna i allmänhet. Resultatet är starka tydliga röster hos i stort sett alla, och alldeles utmärkta sånginsatser.
Musiken är specialskriven till skådespelet och några sånger är riktigt bra. Tyvärr framförs de till förinspelad musik, något som drar ner helhetsintrycket.