Det är lätt att imponeras av Lars Kepler, denna veritabla deckarångvält som gjort succé över världen med sina kriminalromaner om kommissarien Joona Linna i snart tio års tid.
Hittills har böckerna sålt i 13 miljoner exemplar och finns översatta till 40 språk.
Vill man närstudera paret Ahndoril, som står bakom pseudonymen Kepler, och deras framfart kan man kolla in dem på Facebook och hur de under sin USA-turné tidigare i år besökte bokhandlare i städer som San Francisco, Seattle, Los Angeles och Phoenix.
Man kan se bilder på hur de testskjuter pistoler och k-pistar, hur de huksittandes studerar kriminalsökhunden Acke ute i skogen, hur de lär sig avväpna motståndare med den israeliska närstridstekniken krav maga och hur de intervjuas av världspressen i sin kritvita Stockholmsvåning.
Nu släpps deras nya roman med den nytestamentligt doftande titeln ”Lazarus” (ni vet, han som Jesus väckte upp från de döda) som inleds – på författarparets patenterade visuella stil – med att ett ruttet uppsvällt lik hittas i en låst lägenhet i Oslo.
Offret visar sig vara en okänd gravskändare och troféjägare och när poliserna öppnar hans frys hittar de massvis av infrysta likdelar i olika stadier av förruttnelse.
Äventyret tar även Joona Linna till Rostock i norra Tyskland där han ska hjälpa till med att lösa ett mord. Ett otäckt och välbekant mönster börjar då göra sig påmint hos honom.
Keplers mystiska seriemördarfigur Jurek Walter från tidigare böcker, främst ”Sandmannen” (2012), verkar också ha något med handlingen att göra. Frågan är bara hur?
När man frågar paret Ahndoril om den nya boken blir de snabbt förtegna. Allt är faktiskt lite hemligt tills boken har släppts.
– Det är alltid svårt att prata om böcker utan att spoila. I förra boken ”Kaninjägaren” hade vi Kung Oidipus som inre bild, men så fort man säger det så har man spoilat berättelsen, säger Alexander Ahndoril.
Enligt dem själva är emellertid ”Lazarus” deras bästa bok. Som knappt några andra än förlagsfolket hade läst då denna intervju gjordes i början av oktober. Journalister hade emellertid fått tillgång till en pdf-version i förväg. Paret Kepler kunde ses stoltsera med ett av de få tryckta exemplaren på sin Facebook-sida.
– Man försöker alltid bli bättre i varje liten detalj, det är också en strävan man har inom sig, att nu ger vi allt, säger Alexander och fortsätter:
– När man har skrivit en bok så har man gett allt och tror inte man kan skriva igen. Men det brukar inte dröja så länge innan man har en ny idé.
Enligt Ahndorils skiljer sig ”Lazarus” från de tidigare sex böckerna om poliserna Joona Linna och Saga Bauer, deras superhjältar.
– Vi går mycket närmare Joona och Saga i denna bok, säger Alexandra Coelho Ahndoril.
Linna är en före detta elitsoldat som hanterar våldsamma situationer ovanligt väl, Bauer en sagoboksvacker blondin – som också hanterar våldsamma situationer ovanligt väl. Dessutom är de smarta, vilket underlättar när man ska lösa brott.
– Joona och Saga är alltid poliserna som löser fallet, men i förra boken ”Kaninjägaren” var kocken Rex huvudperson. Vi brukar alltid introducera en ny karaktär, som utsätts för någonting. Tanken med det är att när man skriver en serie så kan inte allting bara hända ens kommissarie, säger Alexander Ahndoril.
Två år har skrivandet av ”Lazarus” tagit, berättar de. Under tiden har de också hunnit med en mödosam USA-lansering som innebär att samtliga av deras tidigare romaner ges ut på nytt ”over there”.
– Nu har vi bytt förlag och det körs också en Hollywoodsatsning. Vi har skrivit kontrakt med filmbolagen Paramount och Anonymous Content, så det blir både tv-serie och film framöver, säger Alexander.
I USA kopplas ofta Kepler ihop med fenomenet Stieg Larsson, men det är inget som paret har något emot, tvärtom.
– Vi tycker mycket om Stieg Larssons böcker och Lars i vår pseudonym är en hyllning till honom, säger Alexandra.
– Vi har inget emot jämförelsen, men precis som Stieg så tog vi den svenska polisromanen steget vidare in i en thrillervärld, säger Alexander.
– Sedan tror jag att alla nordiska författare har mycket att tacka Steig Larsson för, säger Alexandra.
Ni verkar så påtagligt roade tillsammans när ni figurerar i media. Är det fortfarande roligt att skriva och skapa historier ihop?
– Det går väldigt lätt, säger Alexander. Vi inspirerar varandra hela tiden. Jag tror att vi har brutit ensamhetsbarriären som författare ofta har genom att hela tiden byta text med varandra och få nya impulser, det är svårt att sluta skriva varje dag. Det hindrar inte att det kan kosta rätt mycket känslomässigt och tidsmässigt, vi jobbar väldigt mycket.
– Vi tycker att vi har världens bästa jobb, säger Alexandra. Jag är nästan avundsjuk på mig själv ibland när jag tänker på att jag får ägna mig åt det här på heltid.
Hur känns det att vara lästa över hela världen, får ni hybris av det?
– Nej, tvärtom. Vi har väldigt svårt att ta någonting för givet. Man kan aldrig veta hur något går, säger Alexandra.
Skulle ni säga att era böcker är politiska på något sätt?
– Vi har ingen partipolitisk agenda, som det var på Sjöwall & Wahlöös tid, säger Alexander. Men precis som de försöker vi också göra deckaren relevant för samtiden.
– Våra böcker utspelar sig här och nu och då kommer samhällsfrågorna med automatiskt, säger Alexandra.
– Och samhällets misslyckande, för brott är i grunden ett misslyckande för hela samhället, fyller Alexander i och tillägger:
– De här historierna passar väldigt bra för att diskutera samhället.
– Vad som är fantastiskt är att man kan skildra alla skikt i samhället med samma medkänsla. Att vara författare är att inte vara fördomsfull, man måste leva sig in i alla sorters människor, säger Alexandra och fortsätter:
– De här böckerna är också lästa av alla i samhället, alla klasser i samhället och det känns väldigt demokratiskt. En gång träffade vi en bankdirektör som läste våra böcker och några minuter senare mötte vi en läsare som jobbade i tunnelbanan. Både att skildra dessa platser och ha läsare där är en rikedom. Då vill vi inte måla in oss i ett hörn, vi vill kunna skildra allt nyfiket och fascinerat utan fördomar. Man vill ha en öppen blick som författare.
Ni har båda skrivit uppmärksammade egna romaner tidigare. Har ni lagt era solokarriärer på hyllan nu?
– Vi sa när vi började skriva tillsammans att vi inte hade några regler utan att vi när vi ville ska kunna återgå till våra egna böcker, säger Alexandra.
– Vi vet inte om vi vill gå tillbaka till det, man får så mycket impulser i skrivandet tillsammans, det är det bästa, säger Alexander.
Hur är ert förhållande till Katrineholm? Ni har ju haft en bok som utspelar sig där, ”Stalker” som delvis utspelar sig i Sköldinge kyrka och på Karsudden?
– Vi har ingen personlig koppling till Katrineholm, utan det var platser vi fick uppsöka när vi skrev boken, säger Alexander Ahndoril. Ibland tar man miljöer man kan och ibland får man söka upp dem. Katrineholm var ett område som vi fick vi åka till. Vi har inte varit där av familjeskäl.
– Jag gick Scenskolan i Stockholm på 90-talet och gjorde praktik i Örebro, då bytte man tåg i Katrineholm, det minns jag väl, säger Alexandra.
– Men vi var aldrig inne på Karsudden, vi har däremot varit inne på Kumla. Där fick internerna veta det i förväg och hade möjlighet att gå in i sina celler istället för att bli tittade på, det tycker jag är bra, säger Alexander.