Det går nog inte att räkna alla gånger som bilen har gått på två hjul hem till byn. Dagismonstret, skapat av ingen mindre än mig själv, har flåsat mig i nacken och väst med Gollum-röst ”du är seeeeeen din värdelösa mamma”.
Vanligtvis har jag sladdat in på parkeringen precis lagom för att se mina älskade ungar ligga i små högar på gården och yla för att de är övergivna av sina föräldrar och tvingas gå i en usel verksamhet hela långa dagen.
Äsch, jag skojar bara. Jag har rusat in på avdelningen och mötts av mina barn och en fröken – snacka om personaltäthet frampå kvällskvisten – som sitter uppkrupna i en soffa och läser saga. Eller så har jag mötts av en lapp på dörren: ”Vi är hos hönsen”. Då har jag viftat bort dagismonstret och känt blodtrycket gå ner till normal nivå. Och barnen har inte varit det minsta intresserade av att följa med hem där de sitter i knät hos fröken Lisa eller Ann-Britt eller Anna-Maria.
”Tänk så här”, har jag fått höra många gånger av personalen, ”det är lugnt och skönt sent på eftermiddagen och de har det ju bra”. Eller också säger de: ”vi är ju här, vi ska ingenstans” när man ringer och ursäktar sig för att man är hopplöst sen.
Faktum är, att ju fler mamma-år jag har i bagaget, desto mindre väser dagismonstret. Våra barn har ofta blivit hämtade sist, men jag tror inte att de har fått men för livet av det. Med våra oregelbundna arbetstider har de dessutom fått en och annan ledig dag.
Det har faktiskt aldrig hänt att barnen har brutit ihop någon eftermiddag över att de inte blir hämtade lika tidigt som kompisarna.
Och handen på hjärtat; vem är hundra procent när-varande hemma med barnen efter tidig hämtning? Nog får dammsugaren köra ett varv? Eller fortsätter kanske jobbet hemifrån på eftermiddagen? Ur det perspektivet skulle nog barnen ha det roligare på förskolan.
I höst börjar min minsta lilla unge i sexårs och blir därmed fritidsbarn. Det är vemodigt, när man har haft barn i elva år i den bästa av förskolor, med personal som aldrig är omöjlig. Som torkar rumpor med friskt humör och alltid har snytpapper i fickan och som leker fram klokskap och kunskap hos vetgiriga små. Som aldrig tappar tålamodet och alltid erbjuder en famn att krypa in i. Som klappar en utschasad mamma på axeln och frågar hur hon mår.
Varför ska man ha bråttom att ta hem barnen från en sådan verksamhet?