De spelar blues när de plockar fram sina instrument för fotograferingen. Men det finns inget dystert över tankarna på livet efter jobbet. Musiken följer ju med och kamraterna finns kvar.
‒Jag har jobbat så länge och trivts så bra. Jag har kommit i mål. Det är som ett långt maratonlopp. Jag vill inte göra ett till, säger Christer Cronholm som blir 67 i år.
Dock är han övertygad om att det kommer att kännas annorlunda vid höstterminens start. Nu blir det mer som en vanlig sommaravslutning.
Tommy Edin, 66, och Per Arne Karlsson, 67 i höst, håller med. Den förstnämnde har gjort mer än 40 arbetsår på kulturskolan, Christer "Coco" Cronholm 43 och Per Arne "Kalle" Karlsson 38. De har alla varit elever på Katrineholms kulturskola, som då hette musikskola.
‒Man har levt hela sitt liv i det här huset, säger Christer Cronholm som älskar dess charm och många prång.
Arbetsuppgifterna, fantastiska kolleger och bra chefer är vad som har fått honom och hans två kolleger att stanna så länge på samma arbetsplats. Och de är inte ensamma.
‒Vi var ett väldigt ungt kollegium som började på 1970-talet, säger Tommy Edin.
Nu lämnar de yrkeslivet en efter en. Men att tre slutar samtidigt har inte hänt förut. Det blir många års musikalisk och mänsklig kompetens som försvinner på ett bräde.
Utvecklingen genom åren har varit omfattande: musikskolan blev kulturskola för mer än tio år sedan vilket breddade verksamheten och möjliggjorde de återkommande storföreställningarna. Skolan har successivt tagit över hela huset, där bland annat Åsa folkhögskola också höll till förut. En uppskattad mötesplats i form av ett kafé har tillkommit, med mera. Men en sak har inte förändrats: elevernas och lärarnas glädje till musiken. De blivande pensionärerna säger att de kommer att sakna sina elever men att de lär möta dem i andra sammanhang. Musicerande placerar inte folk i åldersfack.
‒Jobbet är så himla fantastiskt, säger Per Arne Karlsson.
‒Man håller sig ung när man jobbar med barn. Jag leker fortfarande, vid 67 års ålder. Ibland funderar jag på vad jag ska göra när jag blir stor, säger han och skrattar.
Så vad ska de tre kulturskolelärarna göra när de blir stora? Spela, förstås.
‒Grunden för våra jobb har ju varit att vi är aktiva musiker själva, säger Tommy Edin.
Han ser fram emot att fortsätta med Katrineholms symfoniorkester och spela i storband. Christer Cronholm satsar på den nybildade duon med Richard Forss och längtar efter att hälsa på musikervänner nu när tiden finns.
‒Jag är nyfiken på en massa saker, säger Cronholm.
Per Arne Karlsson spelar även han i symfoniorkestern och fortsätter med barockmusik i Capella concertante.
Om ett yrkesliv hade ett soundtrack, vilket skulle ert vara då?
‒Tystnad, säger Tommy Edin som behöver kontrasten till den ljudliga trumpeten.
‒Det är nog "Spanien" (en nybörjarlåt på piano), skrattar Per Arne Karlsson som också skriver under på Christer Cronholms låtval:
‒ "Idas sommarvisa".
Medan andra lärare får mer konkreta bevis på sitt arbete är tonerna i en musiksal svårfångade.
‒Mycket av det som vi gör försvinner och är borta när vi kommer hem. Men visst går det att se på gamla elever som vi träffar att vi har satt spår, säger Tommy Edin.
Nu blir det andra lärare som får inspirera på kulturskolan. Trion som går ut på grönbete fortsätter att sätta andra musikaliska spår, efter lust och vilja. Varken det ena eller det andra saknas. Per Arne Karlsson sätter ord på musikglädjen:
‒Man kan inte sluta spela. Fan, vad hemskt det skulle vara.