Premiärnerver? Nej, inte ett spår. När gänget som i januari har premiär för "I ensamhetens korridor" repeterar en sista gång före juluppehållet är det samma goda stämning som tidigare i ensemblen.
Men en viss skärpning kan märkas hos regissör Pia Widlund, nu när det är nästan exakt en månad kvar till publiken finns på plats. Medan hon tidigare under resans gång har gjort lite större förändringar i repliker och placeringar på scenen är hon nu nere på finslipning av detaljer.
‒Kan ni göra lite större rörelser med instrumenten? säger hon när ensemblen har framfört en av pjäsens nyskrivna låtar.
Det var just Pia Widlunds musik som blev starten för pjäsen. Hon ville få användning för låtarna och kom på idén att ge dem plats i en berättelse om ett äldreboende. Där hoppar de krassliga äldre över sin medicin och ägnar en natt åt att skapa en bättre och värdigare miljö för sig själva.
Boendets personal Anna och Lelle (Stella Olsson och Jonis Andersson) märker inte vad som pågår och det hela blir både en farsartad berättelse om åldrandets nackdelar och en allvarlig tankeställare om vad ensamheten gör med en människa. Som Oskar (Ove Nilsson) säger om sin livssituation:
‒Man får vara glad om man har torra kalsonger.
Ofta i samhället decimeras pensionärer till enbart pensionärer. Men i "I ensamhetens korridor" blir de människor med både ett förflutet och ett nu. Gretl (Marie Magnusson), exempelvis, har varit dansbandssångerska i 30 år och sett hela världen på resor med sin man.
Oskar (Ove Nilsson) har gröna fingrar och ett yrkesliv med egen handelsträdgård bakom sig. Ulla (Katarina Hallin) har varit gymnastiklärare, Sune (Jens Wistbacka) har drivit butik och Anders (Hans Larsson) var arkitekt.
Nu finner de varandra i den gemensamma ensamheten och tristessen och bestämmer sig för att skapa en bättre tillvaro.