Tänkte höra med Inger Fredriksson (C) hur det gått med Centerpartiets nomineringar till kommunfullmäktige. Ryktet förmälde för en tid sedan att Sten Holmgren planerar att göra comeback som partiets lokala starka man. Jag får för mig att det snabbaste sättet att få kontakt, kanske rentav besked, kan vara via Katrineholmscenterns hemsida.
Jag får då veta att Inger Fredriksson är nominerad som tvåa på riksdagslistan (efter Roger Tiefensee från Dunker, som är gruppledare i riksdagen och partiets talesman i ekonomiska frågor). Till höger på sidan finns ett starkt lysande budskap med texten ”Centerpartiet nära dig. Hitta din Centerpolitiker”!
Nåja, min och min politiker... Det vet jag inte precis, men jag vill gärna ha nära kontakt. Alltså klickar jag. Och kommer fram – till partiets riksorganisation!
Tyngsta posterna
Här kan jag klicka mig vidare till statsråden, till departementspersonal och till riks- och EU-politiker. Det är alltså vad partiet, som förr hade ordet decentralisering som viktigaste honnörsord, menar med Centerpartiet nära dig.
Frågan om huruvida Sten Holmgren gör comeback eller inte har viss betydelse. Men för dagen bedömde jag inte frågan som tillräckligt viktig för att leta efter svaret bland statsråden och departementstjänstemännen.
Snart måste alla partier slutgiltigt fastställa sina kommunala valsedlar. Det betyder, om än inte formellt, att det också bestäms nästan säkert vilka kandidater partierna avser att efter valet nominera till de tyngsta posterna. Gissa om somliga politiker är nervösa!
Stark Dahlström
Göran Dahlström kan för sin del spara nervositeten till valet. Hans ställning i partiet är just nu så stark att han inte behöver räkna med att de som skulle vilja peta honom – det finns några – törs knysta det minsta. De är inte tillräckligt många för att det ska löna sig att försöka. Om någon ändå gör det kommer hon eller han bara att framstå som lite konstigt löjlig och kan glömma alla eventuella planer på en framtida egen politisk karriär.
Folkpartiets Ewa Callhammar är heller inte ifrågasatt som toppnamn i sitt parti. Det vill säga det finns antagligen folkpartister som ifrågasätter Callhammar som politiker – men som toppnamn är av allt att döma ändå internt i partiet oomstridd – det är hon som ska göra det!
Veckans omslagstjej
Omslaget till veckans nummer av det nationella liberala nyhetsmagasinet NU, som kan betraktas som något av ett indirekt partiorgan, består av en bild på Callhammar i ett vintrigt Katrineholm med följande text: ”Ewa Callhammar – utmanar Katrineholms 90-åriga (S)-styre”. Tidningens ”Extra” är en intervju med Fredrik Reinfeldt. Den får bara en rubrikhänvisning på förstasidan.
Visst utmanar Ewa Callhammar. Hon utmanar inte bara den socialdemokratiska majoriteten. Hon kan utmana sina kamrater i den borgerliga oppositionsalliansen; på de allra mest lättstörda retar hon gallfeber. Att döma av det hon säger i NU vet hon det.
– Jag säger vad jag tycker. Ibland faller det inte i god jord och det är inte alltid efter partiboken, Min filosofi är att ibland måste man gå på magkänsla för vad som är rätt, säger hon.
Både spottar och svär
Jag vill inte spekulera om huruvida hon bygger uttalandet på sin känsla i magen eller på något annat när hon brister ut i följande provokation:
– Om man måste spara pengar är det omsorgen vi måste prioritera. Då kan man behöva dra ner på – och det här är jättefult för en folkpartist att säga: kulturen.
Hon inte bara svär i kyrkan, hon spottar också!
Det var en gång ett parti som hade som valspråk, att det behövs både hjärta och hjärna i politiken. Undrar vilket det var!
I flera avseenden tänker vi ganska lika. Ewa Callhammar och jag. Båda verkar vi övertygade om att den som inga fiender har, har heller inga vänner.
Olyckor kan hända
Jag tror, som NU, att det är Ewa Callhammar som ska göra det. Som kan göra det. Alltså åstadkomma ett maktskifte i Katrineholm. Magkänsla i politiken är då väldigt bra att ha. Men det gäller att ha magen under kontroll. Annars kan olyckor hända.
Annars finns det risk för att Callhammar framstår som en översnabb twittrare – utan nät och dator.
Den 9 mars är det meningen att Moderaterna ska fastställa sin fullmäktigelista. Den interna debatten hade varit spännande att bugga. Kommer Sid Jordan att ges en framträdande position? I så fall blir valrörelsen olidligt spännande – bortsett från att själva valresultatet blir mindre intressant.
Externt har Eric Liljencrantz (M) länge varit väldigt lågmäld. Han verkar – att döma av ett av hans få lokala blogginlägg – mest intresserad av visionen om en helt individualiserad anarkistisk framtida medievärld. (För att undvika missförstånd vill jag påpeka att det sista är min personliga fria tolkning: Liljencrantz själv tror kanske att hans vision är liberal.)
Håller andan i Vingåker
De i inledningen nämnda centerpartisterna, liksom den snälle, allestädes närvarande, oomstridde herren på kristdemokraternas Katrineholmstäppa, Joha Frondelius, kommer antagligen att finna sig i sina skymda roller i oppositionsalliansen fram till valet. Men jag skulle bli förvånad om Moderaterna och Erik Liljencrantz frivilligt låter Ewa Callhammar ensam gå i spetsen i valrörelsen.
Även om de två skulle lyckas dra jämnt ända fram till valet bildar de tillsammans en trubbig spets. En som kräver mycket kraft.
I Vingåker möblerar majoriteten just nu om sitt lag och på måndag börjar Camilla Angelmark det politiska hästjobbet som kommunstyrelsens ordförande. Alla vet att det finns de som gärna skulle vilja peta ner henne på listan i de nomineringar som förestår. Jag kan nästan höra hur Arbetarekommunens ledning håller andan: kommer någon att ställa till med något i nomineringsarbetet?
Det är inte uteslutet. Den interna S-oppositionen i Vingåker har vissa möjligheter att störa processen rejält. Men steg två, som handlar om att nominera nya, kompetenta kandidater till ledande poster, blir omöjlig att klara.
Också i Vingåker tror jag det blir svårt att hålla ihop den borgerliga oppositionen, Vingåkersfemman. Inte ens VTL syns längre bakom den stadige Björn Anderssons (M).