Sommaren, den blir aldrig riktigt som när jag var liten. Jag kan förnimma den ibland, i smaken av ett smultron eller vid ljudet av ett knarrande årtag. Det är korta ögonblick då jag kastas tillbaka till mitt sjuåriga jag, för det är då man börjar komma ihåg saker ordentligt har jag hört. Jag får sommarkänslor men sommaren är inte längre synonym med ett oändligt sommarlov, den är inte lika förändrande som förr. I augusti har jag inte blivit en halv decimeter längre eller så. Ett par fräknar och smala ljusa streck efter axelbanden är det enda som vittnar om att tiden har passerat precis som vanligt, eftersom sommaren är en årstid precis som alla andra.
Det är som att magin har försvunnit en smula. Jag har ersatt lägerveckor och bilsemestrar med ett åtta till fem jobb och den trollska sommarnattsdimman lever numera sida vid sida med den lite väl romantiserade fredagsrosén. Begreppet industrisemester är sakta på väg bort i takt med att flexibel arbetstid växer sig starkare. Man går inte man ur huse och Sverige stannar inte längre på samma sätt under de dallrande sommarveckorna. Konsumtionshjulet rullar vidare, mycket tack vare stora köpcenter en bit utanför stan där svedda axlar inte behöver exponeras för solens ljus. Men på det lilla torget i centrum ekar det tomt och lite torrt skräp virvlar runt precis som i gamla western-filmer.
Fast kanske är det jag som romantiserar i största allmänhet, och sommaren i synnerhet. För inte var det så värst trevligt i bilen i slutet av juli när aircondition ännu inte sett dagens ljus och skinnklädseln klibbade fast mot låret som en svettig andra hud. Smultronen var alldeles för få och sura och när jag efter mycket slafsande trätt upp dem på strå och skulle gå hem från dikesrenen slant de alltid ur mitt grepp ner på grusvägen. Dessutom fick jag alltid smultron som det suttit bärfisar på. Förmodligen var det inte bättre förr. Men det är som att bläddra i ett fotoalbum. Man ser bara de bästa bilderna och de sämre gör sig bara påminda när man rensar digitalkamerans minneskort. Varför blir jag då så förbaskat nostalgisk när det gäller sommaren? Kanske är det för att min nostalgi ofta hänger ihop med melankoli, och sommaren är högsäsong för melankoliker. Den är ju så väldigt kort och det är lätt att bli lite filosofisk i största allmänhet efter det ovan nämnda rosévinet. Att vältra sig i svårmod är ganska härligt, för om man har tid att fundera på alltings förgänglighet har man förmodligen det ganska så bekvämt just för stunden.
SARAH SCHUSTER