<p>Jag blir generad, bekymrad och glad. Allt i en följd. Anledningen är Antony Hegarty, den väldigt specielle sångaren i Antony & The Johnsons. Hans röst är en skänk från ovan, som ger rysningar gång på gång. Men det verkar han inte inse själv. Han ser så obekväm ut på Way Out West-festivalens största scen. Säger "I'm so nervous tonight" och slår sig själv på kinden när han sjunger fel. Som om han önskar att vi i publiken inte var där.</p> <p>Då önskar även jag att vi inte var där, för Antony Hegarty är en sådan karaktär som man inte alls vill göra obekväm. Man vill att han ska våga ta plats, för när han gör det så sjunger han rakt in i våra hjärtan. Med sin säregna röst berättar han om smärta, kärlek och att inte passa in. Bakom det stripiga svarta håret och de bylsiga svarta kläderna finns en väldigt skör och speciell person. Det strålar igenom.</p> <p>Antony & The Johnsons slog igenom 2005, med albumet I Am A Bird Now. Deras låtar karaktäriseras av pampigt pianospel som följer sångarens känslofulla melodier. Sångaren Hegarty har samarbetat med bland andra Leonard Cohen och Rufus Wainwright. Han är något utav en ikon för homo-, bi- och transsexuella. Både låttexter (Are you a boy or a girl?) och rykten indikerar att han är transsexuell – en kvinnlig person i en manlig kropp.</p> <p>Med dessa rykten i bakhuvudet får Antony & The Johnsons låtar en ny dimension. När introt till låten For Today I Am A Boy spelas, går ett enormt jubel genom publiken. Kanske är det då som Hegartys osäkerhet släpper. Han vågar le och prata med publiken. Bland annat säger han att Jesus kommer att återuppstå, i form av en flicka från Afghanistan. Publiken skrattar och applåderar uppmuntrande. Jag blir lättad och glad över att han öppnar sig.</p> <p>Antony & The Johnsons var kvällen till ära ackompanjerade av Göteborgs Symfoniker. Ambitiöst, men personligen tycker jag tyvärr inte att det gjorde konserten bättre. Det tunga, själfulla pianot som känns igen från skivorna hördes inte särskilt bra. Dessutom blev sångaren uppenbarligen mer nervös än peppad av den mäktiga uppbackningen.</p> <p>Trots all nervositet och tafatthet lyckades Antony & The Johnsons charma både mig och en stor del av publiken. Nästa gång vill jag se originaluppsättningen på en mörk, elegant nattklubb.</p>
